Hej Tareq Taylor, du är en riktig kycklingälskare verkar det som?

– Ja, jag älskar kyckling, det har jag alltid gjort. Och jag är inte ensam. Söker man på kycklingrecept får man 70 miljoner träffar. Kyckling äts över hela världen, oavsett om man är kristen, hindu, buddhist eller muslim.

Vad tänker du om larmen kring campylobacter i kyckling?
– Kyckling ska, precis som andra råvaror, hanteras med varsamhet och respekt. Sedan är det så att campylobacter finns överallt, plockar du in jordiga grönsaker i ditt kök finns de där också. Det handlar bara om att ha god hygien, det är inte farligt att äta kyckling.

Kyckling äts i hela världen

– Ett av de vanligaste felen folk gör, tror jag, är när man grillar kyckling. Man lägger den i en god marinad, grillar den, och doppar den sedan en gång till i marinaden innan man serverar dem. Då är det klart att det finns en risk.

Har du något favoritrecept som du ofta gör?
– Åh, det är många! Ibland gör jag en varm och kryddig currygryta, ibland stekt kyckling med nudlar. Och jag älskar starka, asiatiska sallader med kyckling i. Det är det som är det bästa med kyckling, att det går att variera nästan i oändlighet.

Text Ulrika Palmcrantz

Recept Tareq Taylor Foto Marcus Lawett

5 recept med kyckling

Va, ska du åka till Rimini? Det gjorde vi ju på 60-talet! Förbluffade vänner tillägger: Ingen människa åker väl till Rimini i dag!
Jo, jag gör det sedan flera år med mitt nu 14-åriga barnbarn Caitlin. Detsamma gör alla italienare.
Varför? Rimini i regionen Emilia-Romagna med anor från 269 före Kristus ligger i nordöstra Italien vid Adriatiska havet och dess två mil långa strand lockar stora familjer till det italienska bad- och pensionatslivet.

Filmiska vyer

Och vem minns inte filmskaparen Federico Fellini (1920-1993) som skapade underbara filmer som Amarcord om sin barndom i trettiotalets Rimini. Han fick en välförtjänt Oscar 1974 för den, som det årets bästa utländska film.
En drink på klassiska Grand Hotel kan få mig att låtsas att Fellini sitter här med ett gäng kamrater, eller varför inte den ljuva hustrun Guiletta Masina.

Dekadent

Jag älskar Rimini som jag finner super-italienskt, såväl elegant som vulgärt.
Längs med den långa hotell- och strandgatan sitter turister på restauranger och njuter av pizzor, dricker mängder med öl, obekymrade om alla som går förbi nära borden.

Romerska fornlämningar

Vi tar bussen in till Riminis historiskt vackra centrum och beundrar katedralen Tempio Malatestiano från 1446-55, den romerska fornlämningen Triumfbågen Arco d’Augusto på fjorton meters höjd, den långa Tiberiusbron, stans eleganta affärer… Och så till veckans höjdpunkt: marknaden på lördagsförmiddagen! Det finns ingenting som liknar en italiensk marknad där du kan göra fina fynd bland väskor, skor, dukar, tyger, klockor, smycken, snygga baddräkter eller bikinis.

Läckra bakverk

Vilar gör du sedan på en av de många restaurangerna eller kaféerna, där du dricker utsökt kaffe och trycker i dig ett läckert bakverk.
Hur blev Rimini en favoritort bland alla de platser jag besökt sedan tidigt sextiotal i Italien? Kanske när jag för snart tjugo år sedan i DN gjorde reportaget Svenskorna som blev kvar med fotograf Magnus Bergström.
Under en rolig vecka träffade vi flera glada svenskor som kommit till Rimini på 1960-talet, antingen som turister eller guider. De förälskade sig i italienare, blev kvar, gifte sig, fick barn och har aldrig velat återvända till Sverige annat än på semestrar.

Hundvänligt hotell

Gunilla Schröder blev en kär vän som än i dag arbetar som guide. Det är hon som hittat hotellet där Caitlin och jag bott varje sommar vi besökt Rimini.
Hotell Principe är speciellt: Här är hundar välkomna! Av alla storlekar. Pyttesmå ilskna chihuahuor, vänliga pudlar, snälla mopsar, ängsliga golden retrievers som blir utskällda av de arga småhundarna, blandraser som alla får vara i matsalen vid samtliga måltider. De ligger oftast snällt under borden och stör ingen. Eller som Gunilla Schröder brukar säga: ”Det är konstigt att så många är allergiska i Sverige. Det är inte så här.”

Äkta italienskt badliv

I stället för att äta på olika restauranger, vilket blir ganska dyrt, har vi helpension med frukost, lunch och middag. Vi lever ett äkta italienskt badliv.
Det betyder en god frukost – italienarna äter bakverk! – innan vi promenerar ned till stranden. Här hittar vi Badplatsen 84 som hotellet anlitar. Den ägs av norska Grete med italiensk make och vi hyr stolar och en parasoll för en vecka.
Grete tillhör de kvinnor som kom till Rimini för trettio år sedan och efter ett par timmar på ett disco mötte sin kommande italienske make.

Milslång strand

Caitlin solar och badar medan jag håller mig i skuggan med en bok. På stranden säljs också billiga strandklänningar.
Stranden är milslång och olika färger på parasollerna visar ägarna. Här är mängder med italienska familjer som lever ett glatt och pratsamt liv tills lunchen kallar.
Vid ettiden går vi upp till hotellet och äter en god lunch: Alltid varierat salladsbord, sedan pasta, därefter fisk eller kött. Frukt till efterrätt.
Vila på rummet ett par timmar och sedan fortsatt strandliv. Därefter middag – läcker som alltid!

Världens bästa resekamrat

Behöver jag säga att vi fortsatt att bo på detta hotell bland annat för att här varje dag serveras utsökt italiensk mat?
Hur har det varit, och är, att resa med barnbarnet Caitlin? Världens bästa reskamrat! Hon klagar aldrig! Vi har åkt till Rimini sedan hon var sju år och det gick bra, trots att hon några gånger fick gråtattacker efter mamma och pappa.
Under ett par år tvingades jag höra på gapiga italienska barnprogram på teven, men sedan Caitlin, duktig tennisspelare, upptäckte en tenniskanal är det frid och fröjd även för mig.
Caitlin älskar god mat och det är en fröjd att se henne prova på okända rätter och äta med god aptit.
Hon gillar att bada och simma och under några år har jag ängsligt stått på stranden och bevakat hennes framfart i havet.

Affärsgatan lockar

Kläd- och skointresserad är hon varför våra promenader utefter den långa affärsgatan med alla butiker är lockande. Ibland har vi efter middagen och dessa köpturer slagit oss ned på ett trevligt glass- och drinkställe.
Det är så kul i Italien att de flesta italienare nöjer sig med att äta glass på kvällen, när de tar sin kvällspromenad. Men så har Italien också världens bästa glass!

Barnvänligt land

Det är lätt att vara i Italien med barn, såväl mindre som större. Folk är vänliga och hjälpsamma. Aldrig har jag mött någon som varit otrevlig. Det skulle i så fall vara någon full och drullig turist.
Vårt hotell uppmärksammas allt mer på grund av att det tillåter hundar, och de blir allt fler med medföljande hussar och mattar. I somras undrade en förbluffad man i receptionen:
– Men var har ni hunden?
Min älskade schäfer Lily, som gick bort då, brukade tillbringa fina dagar på Helenas Hundhotell – alltid under mina resor. Här i Rimini får du också ha hunden med på stranden där det finns inhägnader med skugga för vovvarna. Samt vattenskålar här och där.

Nära San Marino

Tröttnar du på badlivet är det lätt att göra utflykter som till republiken San Marino, backe upp och backe ned bland vackra gamla byggnader.
Det går utflykter dit men du kanske föredrar att hyra en bil.
Vi har kommit att i likhet med vännen Gunilla Schröder älska den lilla vackra staden Sant’Arcangelo inte så långt från Rimini.
Här fikar vi eller äter lunch och beundrar gränder, uråldriga hus, blomsterarrangemang och butiker med handvävda dukar, keramik eller varför inte vininköp. Köplusten vaknar!

Lusten finns alltid

Är du intresserad av andra världskriget föreslår jag en intressant utflykt till Benito Mussolinis (1883-1945) födelsehus i Forli, några mils avstånd från Rimini. Vägen till huset är utmärkt men inte till fascistledaren Il Duces krypta i Predappio. Dit fick vi fråga oss fram innan vi nådde denna stora märkliga krypta, fylld med minnen och blommor. Samt ett antal hängivna människor.
Barn i lämplig ålder kan medföras och samtidigt kan du berätta lite om Italiens politiska historia om du har lust.
Och lusten finns alltid i Italien!

Text Kerstin Sedvallson
Foto Caitlin Qvist

Helikopterrånet

av Jonas Bonnier, Bonniers

Den 23 september 2009 landade en stulen helikopter på en värdedepå i Västberga. Tre beväpnade män steg ur och sprängde sig in i det rum där pengarna förvarades. Efter en halvtimme flög de i väg med 39 miljoner kronor. Inte ett skott hade avlossats, ingen hade blivit skadad. Än idag vet ingen vart pengarna tagit vägen. Jonas Bonnier har skrivit en inifrån-skildring ur rånarnas perspektiv. En makalöst spännande, nästan osannolik historia.

ROMAN

Ditt liv och mitt

av Majgull Axelsson, Bromberg

Att läsa Majgull Axelsson är som att åka skridsko på blank is. Man bara forsar fram. Även om innehållet är smärtsamt som i den här starka berättelsen om klass, familje-hemligheter och förakt för svaghet. En gammal kvinna försöker ta reda på vad som hände den gången för många år sen när hennes utvecklingsstörda storebror tvångsintogs på en institution för svårskötta sinnesslöa och gick under. Vem bar egentligen skulden?

FAKTA

Konsten att ta hand om ett dödsbo

av Susanne LJ Westergren, Libris

Att mitt i sorgen behöva vara rationell och handlingskraftig kan tyckas övermäktigt. Hur ska man hitta rätt i den juridiska djungeln? Och vad ska man spara, sälja, slänga eller ge bort? Arvskiften lockar dessvärre ofta fram våra sämsta sidor. I bonusfamiljer kan till exempel konflikter uppstå mellan gemensamma barn och särkullsbarn. Denna utmärkta handbok har svar på de flesta frågor man kan ställa sig och fyller en viktig funktion.

BARN

Tidenboken

av Pernilla Stalfelt, Rabén & Sjögren

Vad är egentligen tid? Kan man springa ifrån den? Eller ikapp? Kan man fånga den på något sätt? På ett foto? Eller i en klocka? Tråkig tid är långsam. När man har roligt gå tiden fort. Koktiden är viktig för blomkål. Om man bestämmer träff är det bra att ha samma tideräkning. Minnet är ett slags tidsmaskin. På sitt oefterhärmliga, suveräna sätt kan Pernilla Stalfelt skildra precis vad som helst och lyckas få såväl vuxna som barn att tänka i andra banor.

DECKARE

Det svarta nätet

av Val McDermid, Alfabeta

Eftersom anonyma kvinnohatare på nätet sällan får något straff är det bra att Val McDermid finns. Hon är lysande som ställföreträdande hämnare. Kommissarie Carol Jordan har fått en egen specialstyrka där psykologen Tony Hill ingår. Bland medarbetarna finns datageniet Stacey och hennes kunskaper är ovärderliga när det gäller att spåra upp en utstuderad seriemördare, vars offer är starka kvinnor som vågar hävda sina åsikter offentligt.

Jag dejtar en vän sedan en tid tillbaka. Vårt sexliv fungerar väldigt bra. Men den sociala sidan är sämre. Vi träffas alltid hemma hos mig, jag lagar middag, bjuder på vin och whisky. Han sover över och cyklar sen hem till sig. Han har aldrig föreslagit att jag ska komma hem till honom och han har sällan med sig något när han kommer till mig. På sin höjd någon bakelse. Han lever ganska isolerat och har ingen familj. Det började väl så att jag tyckte synd om honom. Han verkade så ensam, men nu har jag förstått att han trivs med att ha det så. För mig är det självklart att bjuda och vilja ge till den man tycker om, men det känns som att förhållandet skaver. Om vi går ut tycker han att vi ska dela på allt exakt lika mycket. Jag har en pension som jag klarar mig hyggligt på, medan han både är pensionär och har ett företag som går mycket bra. För det mesta betalar jag för mig själv, men någon gång skulle det vara roligt att bli bjuden. Det låter kanske dumt, men jag är orolig att han kanske är snål även på det känslomässiga planet, och då undrar jag om det är värt att fortsätta att träffa honom.

Lundabo

Svar: Pengar är ett laddat ämne för de flesta av oss. Kanske är det mer tabu än sex tänker jag ibland när jag träffar par som har olika åsikter om hur pengar ska disponeras.
Men det är inte konstigt om du du känner dig besviken över att han inte besvarar din generositet. Han kanske tycker att han gör det på andra sätt? Eller så tycker han att det är självklart att bli bortskämd.
Det skulle nog hjälpa er om du tog upp ett samtal om hur era familjer sett på pengar, vilken skillnad finns det i era familjehistorier i sättet att dela lika eller vara mer generösa. Våra attityder till pengar överförs från generation till generation och våra värderingar formas av de tillgångar eller svårigheter som vår familj haft att tampas med långt innan vi fanns till.
Det enda sättet att ta reda på om han är känslomässigt snål också är förstås att lära känna honom bättre. Bestäm dig för vilka slags generösa handlingar som är viktiga för dig och sätt honom sen på prov. Annars är risken stor att du samlar på dig besvikelser och mår dåligt av hans besök istället för att känna dig glad och bekräftad.

Malena

Det här med balansen…
Att stå på en balansplatta stärker upp muskulaturen i både fötter och knän. Ett enkelt litet träningsredskap som kan göra stor skillnad. Kanske stå en stund framför teven ikväll?
Pris 249 kr, ellos.se

Ett kramande täcke
Sover du oroligt, och ligger och snurrar om nätterna? I så fall kanske ett tyngre täcke kan hjälpa dig till bättre sömn. Det finns flera olika sorter på marknaden, en del har har insydda bollar eller kedjor, andra är tunga fibertäcken. Tanken är att det tunga täcket ska göra att man lättare kommer ner i djupsömn och inte ligger och vrider sig så mycket. Kedjetäcke Sensitive 6 531 kr, somna.se

Ta hand om fötterna
Fötterna som bär oss genom livet är värda lite extra omvårdnad ibland. Gör ett härligt fotbad på kvällen framför teven. Häll 1 dl havssalt i varmt vatten, vill man kan man också ha i lite doftande lavendel eller örter. Vill du fila fötterna är en pimpsten bra att ha. Pimpsten kommer från vulkaner och är effektiva mot förhårdnader. Pris 65 kr, idyllen.se

Glöm inte styrketräningen!
Konditionsträning i all ära, visst är det bra att hålla flåset igång med promenader och annat. Men minst lika viktigt är det att träna styrka. Det har effekt långt upp i åldrarna. Styrketräning motverkar demenssjukdomar och depressioner. Dessutom ökar balansen och fallrisken minskar. Kettlebells, 299 kr, teamsportia.se

Vitlök – för hjärtats skull
Vitlök är bra för hjärtat och blodkärlen, har flera studier visat. Det är svavelvätet som finns i vitlöken som påverkar blodkärlen positivt. Det stimulerar cellerna i kärlväggarna och gör så att blodkärlen vidgas. Ungefär två gram per dag ska man äta för att få ta del av de positiva effekterna, vilket motsvarar ungefär en klyfta.
(Källa netdoktor.se)

Börja dagen med vatten
Friskt vatten är livsviktigt för hälsan. Vi kan klara oss utan mat i flera dygn, men inte utan vätska. En vuxen människa konsumerar närmare tre liter vätska per dag. Hälften får vi i oss via kosten, resten måste vi dricka. Många, särskilt äldre, dricker för lite. Vissa läkemedel kan också vara vätskedrivande, vilket gör att man måste dricka extra mycket. Börja varje dag med att dricka ett stort glas vatten, det är en bra vana.

Ryggsmörjare
Vem älskar inte att bli kliad eller insmörjd på ryggen? Med hjälp av den här rygg-smörjaren kan du lättare komma åt din egen rygg och tvåla in den eller smörja in den med lotion. Man fyller koppen med kräm, som sedan fördelas ut genom kulorna på framsidan. Inne i koppen finns dessutom fem olika fack, om man vill använda olika sorters kräm.
Pris 159 kr, sakta.se

Text Ulrika Palmcrantz

Han gick på samma sätt varje dag. På den där vägen nedanför de höga kullarna som döljer havet. Mannens hund, var det en terrier, drog i kopplet, själv slängde han i andra ändan, hunden var inte stor, men tycktes seg och stark. Mannen gjorde inget försök att hålla tillbaka hunden, att gå jämsides eller till och med före. Hunden bestämde. Han ville att hunden skulle bestämma, så måste det vara tänkte hon. Mannens ansikte var fårat, stumt, han tittade lite snett bort från vägen, mot havet. Han såg ut på samma sätt varje dag.

Hon blev alltmer upptagen av att tänka på honom. Kanske var det ensamheten hon inte kom förbi. Under sommaren cyklade hon på vägen så ofta hon kunde. Han såg inte på henne när de möttes. Hon hade förstått att han bodde i ett av husen nedanför kullarna. I ett litet hus, blått och vitt med tegeltak. På håll kunde hon se blommande rabatter, en damm och en kullerstensgård.

Så hände det. Han vinkade till henne där hon kom på cykeln. Han höll tillbaka hunden som slet i kopplet. Hon var inte rädd. Han sa att han ville visa henne något i trädgården. Så stod hon på rosa timjan som täckte kullerstenar, så såg hon rosor som knoppades, röda, vita, gula, så såg hon törel och daggkåpa vid dammen, hostor som skulle bli stora, nävor i alla de färger, när blomningen var över skulle de se trista ut och så såg hon en kornell med gröna, vitstrimmiga blad och röda stammar. Vita olvonbuskar stod översållade med små blommor, ett hav av blommor, buskarna var näpna som brudtärnor. En ståtlig kaprifol ville nästla in sig hos grannen, det var humlen som klättrade längs husväggen. Bland salvia och oregano flög fjärilar och sädesärlan vippade fram.

När blomningen var över började han berätta.

Hon ville stanna i detta men han var otålig, han ville att hon skulle följa med bakom huset. De svängde runt hörnet. Inramad av buxbom stod en rosenbuske vars like hon aldrig hade sett. Han slog ut med handen, nu lekte det i hans ögon, det fårade jämnades ut, han stod där som vore han en gosse som ville visa, se här min skönhet, jag kallar henne så, min ros, min Morletti. Den var som en eldig rosendam tyckte hon, en kaskad av färgprakt, en vinröd drottning. Hon tog sig för bröstet som om hon ville lägga handen över sitt hjärta. Lugna sig. Hon såg taggarna, skönheten var stark, men inte enkel, den var oroande och uppfordrande, hon sneglade på honom. Hon tänkte att det var så han ville ha det. Hon satte sig ner, det fanns en soffa, han satt bredvid henne. Duvor kom flygande ut från björkens grenverk.

Hon gjorde det till en vana att besöka honom under sommaren. Varje gång satt de tysta vid henne, Morletti. När blomningen var över började han berätta. Då satt de i växthuset bland pelargoner och höga olivbuskar i krukor som hunden tyckte om att ligga vid. Orden kom stötvis, hon såg på hans djupa rynkor och kisande ögon, håret i näsan och de gulnande tänderna. Men händerna var långa och smidiga, hon tänkte att de hade varit en älskandes händer. De satt tills det blev mörkt, fasanen tjöt från nattkvisten och månen steg upp på himlen.

Han hade varit till sjöss i många år berättade han, han var en av många från trakten. Men han hade aldrig varit som dem. Han hade aldrig passat in, han som grät för mycket när slakten pågick, rådjuret sköts och kattungarna dränktes. Han som räddade spindlar och flugor, han som höll en fjäril i sin hand medan stormen och skriken pågick.
Detta hus blev hans första hem. Detta var hans första trädgård. Men den odlade han senare, efter henne. Den kom till efter det att hon hade varit där. Hon som dansade tango. Han hade mött henne i fjärran land, det hade varit tangofestival. Han hade lärt sig dansa tango under sina resor, ja, han brukade dansa runt för sig själv när han var ensam. Nu hade han dansat med henne, han hade fört henne, de hade följt varandra, han hade sett in i hennes ögon, han hade tagit hand om henne, vill du, kan du, ett steg åt sidan, vänd dig mot mig, kom tillbaka. Hon hade ett svallande hår, det var rött men också med inslag av orange i strålkastarljuset, hon hade mörka ögon och långa ben. De passade hans, hans ben och hennes. De kunde inte tala med varandra, tangodansen blev deras språk. Vem är du, vem är jag, du och jag, spegel visa mig. Henne kom han närmare än någon kvinna. Hon var hans enda kvinna. Kanske kom hon nära för att dansen blev en livets dans om det outsägliga, om det ömsinta, över det smärtsamma och det förtvivlade, en kärlekens och en existensens dans, de levandes och de dödas dans.
De dansade varje natt allt längre in mot varandra. När han gick ombord på fartyget för att återvända trodde han inte att han skulle få se henne igen.

Men så en dag stod hon där. Vid dörren. Hon hade gått i sina höga klackar över gräset, det toviga och otuktade. Hon hade blivit gammal, men glansen i hennes ögon fanns där, hon såg på honom, hon såg honom.
Och dansen var densamma, hans ben, hennes ben, hudens möte. De fortsatte att dansa genom rummen, de kunde höra glasens klingande i skåpen som om dessa dansade med. Men så en dag ville hon dansa till en annan melodi, hon ville inte längre dansa tango. Dance me to the end of love viskade hon istället. To the end of love, deras röster blandades med varandra, de sjöng om brinnande violiner, om barn som ville bli födda, om kyssar bakom genomkyssta gardiner, res ett skydd för mig även om ett sådant inte finns viskade hon. De dansade till sången om och om igen, hennes ögon hade blivit svarta, det hotfulla ackompanjerades av kråkornas skrin. Katterna sprang tätt intill marken och han såg dem inte mer.

När han vaknade på morgonen var hon borta. Hon var borta. Man vet inte vart hon tog vägen, han inbillade sig att hon hade försvunnit över kullarna, ut mot havet. Det var därför han skaffade en hund, berättade han vidare med låg röst, en hund som kunde leda honom, leta åt honom. Det var därför han lät hunden gå före varje dag på samma sätt. De var två som letade.
Runt huset byggde han sin trädgård, han viskade nu så lågt så att hon knappast hörde, du förstår jag ville ha en trädgård för det hudlösas skull. Jag måste hålla växter i mina kupade händer innan de ska i jorden, jag måste smeka över timjan så att doften växer, jag måste vårda, tukta och beskära så att allt kan växa väl, jag måste sitta under körsbärsträden innan blommorna faller till marken. Jag måste stå där i skymningsdoften, klippa rosor, lägga blad på blad i min korg. När jag hittade min Morletti var det som om Hon kom tillbaka. Det är färgen, den röda färgen som kan skifta i orange, färgen om det sensuella, om det obändiga, om det ouppklarade. Ja, och se taggarna. Jag har suttit vid henne medan hon blommar. Jag har suttit vid henne på hösten, hon har de vackraste löven av alla. När han nu talade försvann återigen det plågade, gosseansiktet trädde fram, jag måste ju själv le.

Så såg jag honom inte på flera år. Jag for utomlands men när jag kom tillbaka en sensommar tog jag fram cykeln. Kanske fick jag den första aningen när han inte syntes till med sin hund. När jag kom fram till huset såg jag att trädgården hade förvildats, där var ogräs och snaror överallt, övervuxna rabatter, rosenbuskar med toviga grenar, allt var vildvuxet. Längs växthusets glas löpte långa ränder av smuts, när jag tittade in stod krukor kvar med vissnade pelargoner, allt andades förfall. Jag gläntande på dörren till huset, därinifrån kom en gammelmansdoft.

jag tycker att förfallet är vackert

Jag fann honom bakom huset, han satt vid sin Morletti, den var gles och vildvuxen, till och med färgen hade bleknat. Han satt där i en gammal rock, skägget hade vuxit, byxorna hade hål och träskorna var trasiga. Men hans leende var nytt, det var inte gammalt, inte ungt. Jag var tvungen att ta steg bakåt, vet du sa han utan att verka förvånad över att jag kommit, jag tycker att förfallet är vackert, se på ljuset över det som vissnar, jag vill se allt vissna, jag bara sitter här och ser på. Jag förstod att det var sant. Jag klappade honom lite tafatt på armen, satt med honom och sedan frågade jag om hunden. Han ligger begravd där borta sa han och pekade på en igenvuxen rabatt, båda två har vi slutat leta. Det är skönt att slippa leta.
Så gick något år igen innan jag fick höra att han fanns på ett äldreboende. När jag gick genom korridoren med linoleummattor och plastblommor, lukt som av sjukhus, bävade jag inför att möta honom. Han låg så avmagrad och skrumpen i sin säng, jag kände knappt igen honom, ansiktet var litet och insjunket, hans ben, tangobenen syntes knappt under täcket. När han fick syn på mig blinkade han lite. Jag vet inte om han uppfattade att jag var där. Men så såg jag att han ville säga något, jag lutade mig ner mot honom och jag hörde orden dance me to the end ..
Jag lade till of love

Efter hans död cyklar jag så ofta som möjligt på den där vägen nedanför kullarna. Jag spelar Leonard Cohens visa Dance me to the end of love, ja jag sjunger ibland för mig själv om ofödda barn som vill bli födda, om brinnande violiner och genombrutna draperier, om en livets dans när slutet närmar sig. Jag vet ju inte om tangokvinnan verkligen hade funnits i hans liv. Om det bara var hon, Morletti, som funnits. Det spelar ingen roll vilket tänker jag, han var en människa med en vibrerande själ, en tangosjäl som fann sin kvinna. Och som fann en oförliknelig blomning. Jag ser på de vita korna som går omkring på kullarna med sina nyfödda kalvar tätt intill, de är så många och så vita, jag kan ibland tycka att det är en himmelsk syn. Bakom kullarna hör jag havet och jag tänker att havet också sjunger, sjunger för honom, sjunger för oss, ja kanske för oss alla. Som i en evighet.

Novell: Monika Olin Wikman

Illustration: Iva Troy

… Monika Olin Wikman som när vi ringer upp först tror att det gäller hennes arbete för SPF Seniorerna Sumaros i Simrishamn. Vi pratar en stund innan det går upp för henne att det handlar om novelltävlingen.
Grattis, du har vunnit första priset för Årets Novell!
– Nej, är det sant, utbrister Monika Olin Wikman och säger att hon blir tårögd av glädje.

Aktiv lobbyist

När vi talas vid sitter hon i bilen på väg från Simrishamn till Höör där hon tillsammans med Skånedistriktet ska förbereda en konferens i oktober för ledamöter i kommunala pensionärsråd.
Monika Olin Wikman är aktiv i SPF Seniorerna sedan många år tillbaka och sitter i föreningsstyrelsen för SPF Seniorerna Sumaros. Hon kallar sig lobbyist i äldrefrågor och år 2014 vann hon SPFs Stora Kvinnopriset för sina insatser. Hon skriver krönikor i Ystads Allehanda och är debattör i nättidningen Nyfiken Grå. Dessutom har hon gett ut två debattböcker om äldreomsorgen tillsammans med Berit Rollén.

Har du skrivit litterära texter tidigare?
– Jag har alltid skrivit men mest propositioner och utredningstexter i mitt arbete, jag är jurist i botten. (Monika har bland annat arbetat på regeringskansliet, på TCO och som landstingsdirektör). Men jag har alltid haft en dröm om att skriva andra texter och det har jag fått tid till nu.

Språket och kreativiteten har ingen ålder

Romandebuterat

Hjälp på traven har hon bland annat fått genom att resa till författaren Anita Goldmans skrivarpensionat på Mallorca.
– Nu är vi tre damer i mogen ålder som debuterat med romaner på förlaget Ditt Eget Rum i maj. Vi visar att det aldrig är för sent att börja skriva och att vi äldre också vill vara med i litterära sammanhang. Vi tror att det är en trend i vardande – språket och kreativiteten har ingen ålder.
Hennes debutroman Åkerfjäril utspelar sig i samma åkerlandskap som vinnarnovellen Dance me to the end. Den titeln anspelar på Leonard Cohens Dance me to the end of love.

Existentiella frågor

– Jag tycker så mycket om Leonard Cohen, han har en egen ton som bottnar i mig. Hans sång är inspirerad av Holocaust då en stråkkvartett tvingades spela samtidigt som många upplevde de sista stunderna i livet. Därav brinnande violiner. Det stämningsläget och uttrycket för en intensifierad livskänsla fångar mig.
– I min ålder, jag är 75, är det livets existentiella frågor som kommer närmare. Livet smalnar av, hur man använder de sista åren är viktigt.

Inspiration från omgivningen

– Att skriva litterärt är ett sätt att försöka förstå sitt liv och livet självt, att utforska, att få tillgång till ett inre rum som kan ge näring åt nya insikter bland annat om vem man är och vem man var.

– Man hämtar ju inspiration från sin omgivning, säger Monika Olin Wikman och berättar att den äldre man som förekommer i novellen har hon sett i landskapet och att rosen Morletti växte sig väldigt stor i hennes tidigare trädgård.
Mer ska inte avslöjas här. Läs istället Monika Olin Wikmans fantastiska novell på nästa uppslag!

Text: Gunilla Lindahl

Foto: Eva Mathiasson

Sex veckor efter att de mötts på nytt var det klippt.
– Jag blev riktigt kär, säger Staffan Wennerlund, 67, när vi möts i hans hem i stadsdelen Torpa i Göteborg.
”Det är så härligt att se er. Ni ser så lyckliga ut”, kan folk säga.

De är som 16 -17-åringar igen, enligt dem själva.
– Det är fantastiskt att det kan vara så här, säger Harriet.

Återträff

Staffan har sparat svart-vita fotografier från förr. På ett av dem kan de som var med då med viss möda känna igen sig.
På den tiden var de bara vänner. Sedan sågs de inte förrän på årsmötesträffen 2016, 38 år senare.
– Då pratade vi om allt, högt och lågt, då och nu, och det kändes så roligt, säger Staffan.
När Harriet och några vänner skulle bryta upp, krånglade han sig ut samtidigt. Han bad om Harriets mejladress. I farten fick han också en puss på mun.
– Det var gulligt. Där kände jag hopp om att jag kanske inte låg så illa till, ler han.

Intensiv mejlkontakt

När Harriet kommer hem till Grebbestad ligger ett mejl och väntar. Vill hon ses igen? Jo, visst. Men hon dras in i jobb och Staffan väntar otåligt.
Mitt i natten skriver han om att sätta sig i bilen och köra dit näsan pekar och tillägger: ”Jag tror vi skulle kunna vara bra på att resa tillsammans”.
Efter intensiv mejlkontakt ses de i Göteborg, går på restaurang Moravia och pratar i tre timmar non stop, avnjuter kyrkokonsert och vill ses igen, båda två.

En vändpunkt

Efter många mejl och telefonsamtal hälsar han på i Grebbestad.
– Jag bor över, som det stod i en del tidningar i min ungdom, skrattar Staffan stort och Harriet skakar roat på huvudet.

Den dagen man slutar ta på varandra i köket tror jag det är fara å färde Staffan Wennerlund

Sedan skilsmässan 2010 hade livet varit bra, men Staffan hade föredragit att vara i en relation, säger han. Men Harriet, som levt ensam i tio år var fullt tillfreds. Tills nu.
– Moravia blev en vändpunkt. Det kom bara krypande. Jag ville plötsligt något annat med mitt liv, säger hon.

Snabba ryck

Det har gått fort. Bara efter några veckor hade Staffan lagt ut ” i en relation med Harriet Nilsson” på Facebook.
Efter sex-sju veckor hade de avverkat en bilsemester i Tyskland och Staffan, som varit rejält flygrädd, beställde för första gången någonsin flygbiljetter – till Berlin för två semesterveckor i juni. Just där valde de på nyårsafton att förlova sig vid Brandenburger Tor.

Vad finns att vänta på?

De är särbos, mer ihop än isär, oftast i Grebbestad där Harriets katter behöver sällskap. Men planen är att hitta gemensam bostad, liksom att framöver gifta sig.
Om någon tycker de har bråttom har de svar. Vad finns att vänta på? Närmast på tur står döden, säger Staffan krasst. Innan dess gäller att suga ut det göttaste av livet.

Fysisk kontakt

Allra bäst idag är gemenskapen och närheten. Viktigt är också att hålla öppen kommunikation, enas de – och det är de duktiga på.
– Att fortsatt hålla den fysiska kontakten med varandra hela tiden är viktigt, fortsätter Harriet och Staffan håller med.
– Den dagen man slutar ta på varandra i köket tror jag det är fara å färde.

Det är en nåd

Än är de långt därifrån. Staffan blir själv tårögd när han återger det Harriet ofta får höra vid läggdags; ”Åh så gott det ska bli att få somna. Det bästa jag vet är att vakna upp bredvid dig!”
– Efter att ha vaknat upp ensam så länge är det en nåd att få ha en älskad kvinna att få pussa god morgon på.
Det är inte svårare att leva ihop som äldre. Snarare tvärtom. Det är de överens om. Till andra som tvekar inför möjligheten att hitta ny kärlek efter 65 är rådet blixtsnabbt:
– Var inte så rädda!

Staffans och Hariets bästa råd till andra:

• Var inte rädd!
• Ge dig ut där du kan träffa människor, i föreningsliv, där andra kan dela dina intressen.
• Facebook är ett fantastiskt instrument för att hitta gamla kompisar som försvunnit.

Text Karin Tufvesson
Foto Lina Ikse

– Det finns ingenting som heter ”Det går inte”. Det går! säger Ann bestämt.
I sin profil på nätsajter som Happy Pancake beskriver hon sig själv med två-tre välvalda meningar och en nytagen, glad bild.
Entusiastiskt gör hon regelbundna försök att smitta omgivningen med lust och mod.
– Många kvinnor är tyvärr rädda, kan fastna framför teven med choklad som tröst.
Skillnaden syns uppenbart på de väninnor som formligen strålar, fnittriga och glada efter att ha träffat någon.
– Det förlöser så mycket, det här med känslor och att bejaka livet. Det är en krydda i livet att känna sig förälskad.

Mål att dejta mer

Under hösten har hon själv inte hunnit dejta, med heltidsjobb och mer därtill. Men en gång i veckan går hon in på datorn och kollar på gratissajter där hon finns med. I vår är målet att dejta mer.
– Jag skulle jättegärna vilja träffa en man som jag kan ha intellektuellt utbyte med, säger Ann.
Drömmen är ett särboförhållande om rätt person dyker upp. Han ska vara 60–68 år, ha humor och självdistans, vara aktiv, tycka om att resa, gå på bio, spela golf, gå på konsert.

Ökad tolerans

Målet nu, i en relation, är att ha trevligt, inte behöva jobba på den egna karaktären på något djupgående plan. Men med åren har även toleransen vuxit.

Första året som ensamstående, 1995, njöt Ann av att varannan vecka vara tillgänglig mamma och varannan ha frihet att njuta av ett eget vuxenliv.
När hon sedan började söka efter en relation valde hon bort dans och krog. Kontaktannonser gav resultat, liksom strax därpå nätet, med exempelvis betalsajten match.com.
I dag har Ann testat såväl Tinder (”inget att rekommendera för 60+, men vimlar av 50-åringar”) som Mötesplatsen ”passade inte just mig”) och match50+ och Happy Pancake, som hon fortsatt använder.

Inte alltid ömsesidigt

Ibland har mötet resulterat i att den andre inte är intresserad.
– Det känns alltid lite kymigt, men det är viktigt att ta det med en klackspark.

Att mejla länge utan att ses kan vara en risk, när förväntningar inte matchas i verkligheten.
Förr kollade Ann alltid upp tilltänkta dejter via nätet och gav en väninna deras uppgifter. I dag är hon mindre orolig.
– Ta det för vad det är, att du ska gå ut och fika eller kanske få en trevlig pratstund med en främling. Att alltid ge varandra en andra chans är viktigt, om inte mötet varit fullständig katastrof.

Bubbligt och härligt

För den som prövar nätet för första gången kan Ann i princip lova napp.
– All min erfarenhet säger att du kommer att få kontakt och nya bekanta.
Även om det inte resulterar i mer, är bara mejlandet väldigt spännande.
– Du blir glad, kvittrig och har någon att utbyta tankar med via nätet. Det är som sockerdricka, bubbligt och härligt.

Text Karin Tufvesson

Jag skulle vilja höra din åsikt om det här med att bli ensam. Efter att ha varit gift i 59 år avled min man. Tiden efteråt har varit hemsk. Dels allt praktiskt som jag måste klara själv och så umgänge som försvann och ekonomin som försämrades.

Och sen det där med sex. Jag trodde inte att det betydde så mycket för mig. Men vad jag saknar närheten! Hade det funnits något ställe där män ställde upp på ”hungriga” kvinnor, skulle jag gå dit direkt. Låter hemskt, men så känns det. Vad har du för råd att ge mig? Vad gör alla andra kvinnor som blivit änkor? Har aldrig läst om sådana problem.

Är med i SPF och där träffar man ju folk men inga karlar som är intresserade, de har redan fruar. Jag är gammal, men har livslusten kvar och tycker att livet borde ha lite mer att ge mig på ålderns höst.

Hoppas på svar

Malena svarar: Längtan efter sex hör till de mest grundläggande känslorna. Därför tycker jag att det är ett tecken på hälsa att du längtar efter en ny partner.

Medan det är ganska lätt att tillfredsställa våra behov av mat, kläder och tak över huvudet, så är det inte lika lätt att tillfredsställa det sexuella behovet. Visst finns det sexleksaker som kan göra stor skillnad och som jag vill uppmuntra dig att bekanta dig med, men de ger ju ingen känslomässig närhet.
Det är därför modigt av dig att stå för din längtan efter en man och den närhet ett samliv kan ge. Det viktiga nu är att du inte använder saknaden till att tänka att det är något fel på dig för att du inte har en man vid din sida och börjar attackera dig själv inifrån.

Använd gärna tiden till visualiseringsövningar då du lägger händerna på hjärtat och föreställer dig scener för din inre blick som känns bra. Antingen från samlivet med din man, eller så tar du in en ny vän som du ännu inte mött i verkligheten men är tillsammans med på ett fantasiplan. Genom att skapa inre bilder som lyfter och läker får man ny kraft. Ju mer man engagerar sig i sitt känsloliv desto mer inser man att upplevelser hela tiden förändras.
Visst kan man träffa en livskamrat via SPF och andra föreningar men varför inte våga dig ut på en kontaktsajt också? Fördelen är att där finns män som också aktivt söker en partner. Många känner både rädsla och tvivel inför att ge sig ut på nätet, men det kan hjälpa att bli coachad av en väninna eller av sina barn. Andra bra kanaler är skolåterträffar, bröllop och begravningar. Vid sådana tillfällen väcks starka känslor och behovet av gemenskap öppnar upp för kärleksrelationer.
Det är aldrig försent.

Malena Ivarsson

Om det inte finns tillgång till grill eller lämpligt väder går det också bra att fuska hemma med en grillpanna och njuta på balkongen eller vid köksbordet. Recepten är för två personer.

Recept: Anna Henning Moberg
Foto: Karin Wimark

– Flera hittar även nygamla relationer, återvänder till tidiga förälskelser eller någon man kände i unga år, berättar Peter Öberg, professor i socialt arbete vid Högskolan i Gävle.

Mycken forskning kring ålderdom handlar om problem, vård, sjukdom och kostnader. Men inte Peter Öbergs. När han och kollegan Torbjörn Bildtgård, docent vid Stockholms universitet, undersöker den åldrande familjen i förändring handlar det mycket om möjligheter.

Inga säkra siffror

– Tack vare just Senioren har vi nått många som bidragit till vår första studie, förklarar Peter Öberg nöjt.
Just nu är studien av 60-90-åringar som gått in i nya relationer på väg att bli bok. Men mycket är fortsatt mindre undersökt. Hur många 60-plussare som lyckas hitta ny kärlek finns till exempel inga säkra siffror på. Enligt civilstånd lever ungefär hälften av 60-90-åringarna i Sverige som gifta, bland övriga är runt en tredjedel sambo eller särbo och resten singlar.

Experimenterar

Av dem som inleder en ny relation efter 60 är däremot hela sju av tio särboende, närmare tre av tio sambo och väldigt få gifter sig.
– Äldre experimenterar med nya former av samlevnad, säger Peter Öberg och beskriver dagens svenska 60-plussare som ”avantgarde”.
I samma åldersgrupp har skilsmässorna sedan sekelskiftet närmast fördubblats. Även detta påverkar sökandet efter ny kärlek.

Dans och nätet

När forskarna frågat var och hur 60- 90-åringar lyckats möta en ny partner delas förstaplatsen mellan dans och internet. Därefter följer vänner.
Här ingår även bekanta från förr, som kan spåras bland annat via datorn.
Vuxna barn kan bli ”dejtingcoacher” som bistår när det ska fixas en profil för att söka nya kontakter via nätet, berättar Peter Öberg.

Hur vanligt är det att kvinnor och män som lever ensamma i åldern 65+ drömmer om en ny partner?
– Det handlar mycket om hur man ställer frågan. När vi frågade singlar som inte har någon partner om de helst skulle vilja leva i en parrelation säger en fjärdedel ja. När vi undrade om de kan tänka sig en relation om de träffar rätt person svarade ungefär hälften ja.

Hur stor är chansen att lyckas?
– Det ser väldigt olika ut för män och kvinnor. Män har betydligt större marknad, eftersom överskottet på kvinnliga singlar ökar ju högre upp i åldrarna man går. Männen är också mer intresserade av att skaffa en ny relation på äldre dagar, liksom frånskilda är mer intresserade än änkor och änkemän. En majoritet förblir ändå singel, men en växande minoritet går in i nya relationer.

Vilket råd skulle du vilja ge den som söker ny kärlek?
– Att det är möjligt. Chansen ökar ju större intresse du har av att möta en ny partner. Som singel kan du ha klara uppfattningar om vad du söker och hur allt ska vara, men när du väl inleder en relation kan prioriteringarna bli helt annorlunda.

Varför är oddsen för ett gott kärleksförhållande bättre i den här åldern?
– Det handlar om det vi kallar tidsparadoxen. Å ena sidan har du så mycket tid att odla relationen i den här tredje åldern som du aldrig haft tidigare. Samtidigt är man medveten om att en begränsad livstid återstår. Det påverkar på olika sätt, men bland annat är man mer rädd om sin relation. Man blir också mer tolerant.

Fotnot: Läs mer på hemsidan www.hig.se/äldresfamiljerelationer.
Den första studien blir nu bok, med titeln Intimacy and ageing (Policy Press). Forskarna söker framöver pengar till ett nytt projekt om det växande fenomenet att skilja sig på äldre dar.

Text: Karin Tufvesson

Foto på Peter Öberg: Torbjörn Bildtgård

När Madelein var 62, dog hennes man och hennes mamma inom loppet av två månader. Mannen hade hon då vårdat i hemmet i nio år, dag som natt.
– Mamma och Bertil turades om att åka in på akuten den sista tiden, det var fruktansvärt jobbigt, säger hon.
Efter Bertils död kände hon sig håglös och orkeslös.
– Men jag förstod att jag måste göra något. Om inte annat var jag tvungen att försörja mig.

Blev själv instruktör

Hon började träna på gym, tänkte att det skulle vara bra för både kropp och själ. Men inget ställe kändes riktigt som hennes.
Det var då hon bestämde att hon skulle utbilda sig till aerobicsinstruktör själv.

De andra var väl födda runt 1988, jag var 62. Men jag klarade det!

Sagt och gjort. Madelein gick en tuff utbildning på Safe (Scandinavian Academy Fitness Education).
– De andra var väl födda runt 1988, jag var 62. Men jag klarade det!

Träningsfilmer

Dock var det inte helt lätt att få jobb som nyutexaminerad instruktör vid 63. Efter ett år fick hon dock napp, på Saga Motion i Stockholm, där hon har två pass i veckan sedan nio år tillbaka.
Ryktet att Madeleins pass var roliga att gå på spred sig. En dag dök Amelia Adamo upp och frågade om hon inte kunde spela in en tränings-dvd till M-Magasins läsare. Nu har hon gjort fyra sådana, tre om styrketräning och en om qi gong.

Inget hopp och spring

– Det som verkligen intresserar mig är att det faktiskt är annorlunda att träna när man kommit upp lite i åldern. Jag har alltid med båda styrka, balans, kondition och rörlighet i mina pass. Inget springande och hoppande, det passar inte lika bra. Man måste träna på ett annat sätt nu.

Kontinuitet viktigast

Två pass i veckan är idealiskt, tycker hon. Det behöver inte vara mer, viktigast är kontinuitet i träningen.
– En del kommer till gymmet och vill plötsligt bli i toppform eller gå ner tio kilo, och så börjar de träna tre-fyra pass i veckan. Men det tror inte jag på, två bra pass plus vardagsmotion är bra, sen måste kroppen också få vila.

Växande musiklistor

Musiklistorna till passen växte ständigt i Madeleins dator. Och så föddes idén att hon skulle bli DJ.
– Jag fick hjälp att lära mig hur man mixar, sen satte jag igång. Det är riktigt kul, och det bästa jag vet är att se folk dansa och sträcka upp armarna mot taket!
Hon startade en egen klubb i Stockholm, Glorias 50+disco, ett disco för 50+. Ser man yngre ut får man visa leg för att få komma in. Så idag är det fullt upp för Madelein, ändå är hon inte alls lika trött nu som hon var då, vid 62.

I Senioren kommer hon att dela med sig av sina Må bra-tips.

Text: Ulrika Palmcrantz
Foto: Kristian Pohl

Riktiga långskutt! Det är vad skådespelaren, sångerskan, mimaren och regissören Victoria Kahn tar när hon i sommar går all in och spelar fars på Gunnebo slott. Och nog krävs det en bra språngbräda för att raskt hoppa från att ha regisserat Katarina Taikons berättelse om Katitzi för Teater Västernorrland, till att agera amper dam i Spanska Flugan. Pjäsen spelades första gången 1914 och handlar om den burgne senapsfabrikören Klinker – rollen görs här av Sven Melander – som plötsligt konfronteras med sin ungdomskärlek, den förföriska dansösen Spanska Flugan. Hon som oanmäld dyker upp och helt surrar till fabrikörens tillvaro.
Stor ensemble, färg, fest, sång, dans och musik utlovas och Victoria Kahns utlåtande både om sitt eget jobb och om själva uppsättningen är kärnfullt: ”Skitkul!”

När grunden väl sitter kan det börja svänga med timing, rytm och spelglädje.

Victoria Kahn var bara sex år när hon debuterade på Dramaten. Sedan dess har det blivit mycket och varierad scenkonst. Nu gäller komiskt ensemblespel i högt tempo.
– Att spela fars är som att följa ett notpartitur, när grunden väl sitter kan det börja svänga med timing, rytm och spelglädje. Någon kanske tror att det går att leka fritt i fars, men det är nästan tvärt om. Ensemblen måste vara helt trygg. Ingen ska behöva vara nervös för att någon ”öppnar eget”, och på det viset slår undan benen för kollegorna.

Jag vet vilka toppnummer jag inte vill missa!

– Många gånger är det lika roligt att, i scener där jag själv inte är med, stå i kulissen och smygkika. Jag vet vilka toppnummer jag inte vill missa!
I Spanska Flugan medverkar även Sven Melander, Ewa Roos, Reuben Sallmander, Hanna Hedlund och fler därtill. En extra poäng är att Ulf Eklund, som kritikern Leif Zern utnämnt till en av Sveriges finaste komiska begåvningar, också ingår i ensemblen. Att Ulf och Victoria är gifta med varandra gör inte saken sämre, en spansk fluga blir deras gemensamma sommarhit.

Pia Huss
Kulturjournalist och teaterkritiker
i bland annat Dagens Nyheter

Färgglada små hus, ibland så sneda och vinda att de måste stötta varandra. Stockrosor vid varje gavel och fönster i ögonhöjd som man nyfiket bara måste kika in genom. Böljande sädesfält och präktiga bondgårdar med halmtak. En riktig puttinuttig sagoö, jo, den beskrivningen stämmer in på Ærø, den lilla danska ön, tre mil lång, längst ner i det sydfynska öhavet. Men trots allt gemyt och danskt hygge får man som besökare aldrig känslan av instängdhet eller kvävande småstadsidyll.

Öppen ridå

Förklaringen är troligen att Ærø alltid dominerats av sjöfart och båtbyggeri. Öborna här har sett världen, är toleranta och vana att möta främlingar. De har distans till allt som händer, både på ön och ute i världen. En kvällspromenad längs kullerstensgatorna i Ærøskøbing ger syn för sägen. Så gott som varje hus har fri insyn, inga gardiner här inte. Folk äter middag, läser, ser på tv och gör sig redo att gå ut med hunden. Allt inför öppen ridå.

Levande stad

Ærøskøbing är en charmig liten stad och inte så museal som den kan verka. Här finns flera restauranger och caféer av modernt slag, och mysiga övernattningsställen. Det är dessutom enkelt att ta sig runt på ön – även utan bil.

Redan första kvällen får vi ytterligare förståelse för öbornas mentalitet. Ærø är litet, här bor knappt sjutusen personer, och alla har koll på alla.

Intressanta platser

”Därför är det ingen idé att vara hemlig, vi struntar i gardiner och låter alla se vad vi håller på med”, säger Allan Harsbo. Han är infödd Ærøbo, men har levt större delen av sitt liv utanför ön. Som pensionär är han nu tillbaka och bor i ett av korsvirkeshusen i Ærøskøbing.
Allan är en god berättare och mörkret hinner lägga sig innan vi skils åt. Vi längtar redan till nästa dag, när vi vill besöka alla de intressanta platser han berättat om.

Konserveras

I många danska städer är man stolt över sina gamla hus och Ærøskøbing är inget undantag. Men stadskärnan här är speciell. Här är alla hus, in i minsta detalj, skyddade. Inget får ändras, det ser byrådet till. Nåde den som försöker byta ut sina fönster mot nya, då blir det bakläxa.
Lägg märke till alla de snidade, färgglada trädörrarna (även om man som svensk kan förvånas över att de inte är målade med äkta linoljefärg). Kocks hus från 1645 är stans äldsta och har en ovanlig dörr med vackert smide. Ekdörren till Priors hus från samma tid, har bara målats en gång. Det gjordes med den tidens bästa blandning mot träröta: oxblod och träolja. Numera är huset sommarhus för danska Arkitektföreningen.

Kyrka och museer

Ærøskøbings kyrka är värd ett besök. Om inte annat för de färgglada träsniderierna på den tyska predikstolen från 1600-talet. Var i övriga världen hittar man så yppiga och bevingade änglar och kvinnor iförda endast knähöga lackstövlar?

Ærø Museum, Hammerichs Hus och Flaske-Peters samling. De tre museerna ligger centralt i Ærøskøbing och är väl värda ett besök. Här får man inblick i öns historia och kan se konst av några av öns konstnärer. Hammerichs röda korsvirkeshus är ett hus fullt av konst, keramik och porslin från hela världen. Gunnar Hammerich var en levnadsglad skulptör som också lockade andra konstnärer till Ærø. Huset är så fullproppat av föremål att man nästan måste skruva sig in i varje rum.

Flaskskepp

Världens största samling av flaskskepp, Flaske-Peters samling, är ett måste när man befinner sig på den här ön så präglad av sjöfart. Flaskbyggaren själv, Peter Jacobsen, lär ha påstått att han själv tömt alla de 1700 flaskorna i samlingen. Alla utom mjölkflaskorna.

En cykel- eller vandringstur

Ærø är en fin cykel-ö. I de östra delarna är landskapet tämligen platt och lättcyklat. Den som däremot trampar västerut bör vara beredd på bitvis rejäl stigning. Vägen upp mot Skøldnæs fyr och de imponerande klinterna vid Voderup är tämligen brant. Att vandra på ön är också ett alternativ, och på Turistbyrån finns flera förslag till trevliga turer.

Badhytterna

På håll ser de ut som färgglada legobitar som placerats ut längs sandstranden utanför Ærøskøbing.
I själva verket är det små privata badhytter som alla går i arv bland öborna. Ta en promenad bland dem och kanske också ett bad vid den långgrunda sandstranden. Liknande badhytter finns också i Marstal.

Rise Bryggeri

Öns eget bryggeri har gamla anor och är ett trevligt utflyktsmål. Här kan man gå på rundvandring och få provsmaka den berömda Valnötsölen och också äta en dansk ”frokost”, alltså en rejäl lunch.

Jazzfestivalen

Varje år, i början av augusti, hålls Ærø Jazzfestival. Det är en liten, trevlig och genuin festival. Den är inte överdådigt stor, man hinner lätt med alla konserter. Här uppträder såväl inhemska duktiga musiker som internationella storheter.

Bröllopsön

Du stöter på dem överallt – öns alla brudpar. Efter ett tag blir det en sport att se så många som möjligt. Lilla Ærø har blivit en bröllops-ö av stora mått och 2 000 vigslar hålls här varje år. Brudparen vigs antingen enligt löpandebandprincipen i Ærøskøbings rådhus, också kallat Las Vegas, eller vid ett skräddarsytt bröllop där allt planerats minutiöst av öns duktiga bröllopsarrangör Louise Badino.
Hittills har hon arrangerat bröllop för par från inte mindre än 128 länder. Torget mitt i stan är en bra utkiksplats, här passerar alla brudparen, och ibland är du också välkommen in i kyrkan om vigseln sker där.

”Vi, de drunknade”

Om du inte redan gjort det, läs romanen Vi, de drunknade av Carsten Jensen. Det är en fantastisk krönika som sträcker sig över hundra år och spänner över flera generationer sjöfarande Ærø-bor och deras liv och leverne.

Djupa spår

I Marstal, öns största stad, finns ett innehållsrikt sjöfartsmuseum. Den som är det minsta intresserad av sjöfart och båtar bör vika några timmar här. En gång var Marstal Danmarks näst största hamn med mer än 200 lastskutor och linjefartyg, något som lämnat djupa spår i historien.

Text och foto Lena Birgersson

SMAKRIK ÖL UTAN ALKOHOL

Alkoholfri öl gillar vi som kör till landet och vi behöver inte ens köa efter det på Systembolaget.
Humle och rostad malt ger ölet smakrik ryggrad. 1947 Nanny State från Skottland tillhör de tuffaste. 0,5% 16,20 kr. Kornmalt och humle med en beska som klarar grillens alla starka smaker.
1909 Nils Oscar, alkoholfri, 0,4%, 15,90 kr. Stor smak med stadig beska, bryggd i Nyköping. Maltig, inslag av citrus, aprikos och knäckebröd.
1952 Mariestad, bryggd i Ludvika, 0,5%, 11,50 kr, med något lättare humlestil. Örtig och brödig.

BÄSTA SOMMARVINERNA

Vitt till gäddan
Box 2267 Brochet Facile, EKO Sauvignon Blanc 2016, Frankrike, 244 kr. Torr, ren och frisk med inslag av typiska svarta vinbärsblad, nässlor, fläderton och lime. Generös doft och smak.
Passar till: Ett brett register fisk, skaldjur och som lockande aperitif-drink. 12,5%, 3 g /l sockerhalt.
Flaska 78967 Brochet Réserve Sauvignon Blanc 2016, Val de Loire, 75 cl, 104 kr och ännu mer elegans.

Rött till grillen
Box 7451 Roodeberg, 2015, Sydafrika, 259 kr. Fyllig fruktpackad med björnbär, svarta vinbärstoner och fat. Gjord på Cabernet Sauvignon, Merlot och Shiraz.
Passar till: Grillade lammrack, entrecôte eller marinerad fläskkarré med potatisgratäng och vitlök. 14 %, 3 g/l sockerhalt. Finns också på flaska.

Rosé till Buffé
Box 74050 Mulderbosch, 2016 Sydafrika, 245 kr. Svarta vinbär, vilda smultron, vattenmelontoner och citrus som ger en charmig sommarkaraktär.
Passar till: Både till den lätta vegetariska buffén, kycklingsallad eller som en inspirerande aperitif, 12,5 % och 3 g/l sockerhalt.
Flaska 6077 Mulderbosch. Samma sommarcharm på 75 cl för 85 kr. Lättare att hålla kallt i kylskåpet.

Vitt till abborren
Nappade det och du är redo att köra fiskelyckan smakrik i ugnen? Vi kostar på oss ett par kvalitetsviner över 100-lappen.
6612 Catena  Chardonnay 2015, Mendoza, Argentina 129 kr. Bjuder en fyllig, harmoniskt nötig, brynt smörig och generöst fatig chardonnay.
Passar till: maffiga fisk- och skaldjursgrytor eller kycklinggryta, 13,5%, 3 g/l sockerhalt. En chardonnay för smakminnet!

Rött till torsken
6265 RUA, Pinot Noir, Nya Zeeland, 159 kr. Försiktigt grillad torskrygg är en delikatess med harmoniskt Pinot Noirvin från Nya Zeeland. Doft av skogshallon, örter och fatkaraktär.

ALKOHOLFRITT VIN

1931 Periquita Rosé, Portugal, 0,5%, 51 kr. Rosévin smakar i allmänhet friskare med en lägre sockerhalt. 3 gram per liter ger en lätt, fräsch stil.
Gillar ni en sötare rosé som denna, med 71 gram socker per liter, får ni en fylligare, bärig rosé med inslag av jordgubbe, örtighet och lite citrusavslutning. Passar till friterade småfiskar och babybläckfisk. Eller en grillad kyckling på bryggan en solig sommardag.

Min förhoppning är att inspirera fler att börja röra på sig. Ett bra sätt är att börja gå.
Hur lyckades jag vända min passivitet och håglöshet? Svaret är enkelt: Vi måste röra på oss! Visst är det skönt att sitta framför teven, men hälsomässigt är det livsfarligt. Det är hög tid att återerövra vardagsrörelserna. De gör stor skillnad för blodcirkulation, muskelstyrka, balans och rörlighet.
Du förbrukar fem kalorier i timmen när du sitter. När du powerwalkar gör du av med 220, och när du promenerar långsamt 70 kalorier i timmen.

Stegmätare

Kanske ska du skaffa en stegmätare? I dag finns det också stegmätare i många mobiler. I åldern 65+ räcker det med drygt 7 000 steg om dagen. Jag försöker själv komma upp i 10 000 steg om dagen, vilket jag inte alltid lyckas med. Det motsvarar ungefär två timmars promenad. Börja försiktigt och öka på allt eftersom. Allt du behöver är ett par bekväma skor.

En ny vana

Försök att få promenaden till en daglig vana. Du förser musklerna med syre och ökar blodflödet. Du behöver inte ta i, utan lunka på i behaglig promenadtakt. Låt tankarna komma och gå som de vill.

Musikrunda

Testa en promenad med musik i öronen! Här kommer tips på låtar i rätt takt för en promenad.
Om du aldrig laddat ner musik förut, våga prova nu! Fråga hur man gör i affären där du köpte din mobil. Eller kanske har du en ungdom i din familj som du kan fråga? Det är inte svårt när man väl kommer igång.

Powerwalk

Kan du gå i lite snabbare tempo? Underbart! Då blir det en powerwalk, ett enkelt sätt att komma i form och förbättra konditionen. På köpet blir du av med några extra kilon, och hela kroppen aktiveras. Powerwalk sliter inte lika mycket på lederna som att springa eller jogga. Vi ska vara rädda om våra knän och höfter, och vi ska framförallt bygga våra muskler. Det är aldrig för sent. Ta stora kraftfulla steg, landa med foten på hälen, rulla dig igenom hela foten framåt, driv sedan på steget med hjälp av tårna. Pendla energiskt med stora armrörelser. Andas djupt och effektivt! Svett-garanti!

Stretcha!

Det är viktigt att stretcha när man rört på sig. Här är tre bra övningar att göra efter powerwalken:
Höftböjarmuskeln: Sätt upp ena foten mot ett staket eller en bänk och stretcha försiktigt höftböjarmuskeln. Håll stilla i yttersta läget. Andas lugnt och naturligt.
Baksida lår: Ett stort kliv framåt. Hälen i marken-gärna på ett trappsteg. Luta dig fram med rak rygg. (Se bild på sid 5.)
Benens baksida: Raka ben ihop, låt armarna hänga, böj dig framåt. Sträva efter att lägga handflatorna i marken. Känn att du sträcker ut baksidan av benen.

Det är april och novelljuryn har bestämt sig för att ge ett andrapris till ”Hennes sista fotspår i sanden”. När jag får tag i Annabeth för att ge detta glada besked blir jag tvärt avbruten.
– Senioren? Ja, den känner jag till men jag ska inte ha någon prenumeration, säger hon bestämt i luren.
Det knastrar på tråden så jag förstår att hon inte hört vad jag sagt. När hon hör ordet ”Grattis” blir tonen annorlunda.
– Oj då, det har ringt tre säljare innan så jag trodde att det var en till, säger hon.
– Men nu blir jag så glad att jag ska köpa en bukett och sätta på min mammas grav!

Runda rumpor

Annabeth Jarl är konsthantverkare, hon gör betongskulpturer för trädgården och har en egen firma som heter ateljé Runda Rumpor.
– Alla mina figurer har så runda rumpor att det föll sig naturligt, förklarar hon.
Hennes mamma ville skriva om sitt liv men det blev aldrig något av det. Annabeth närde också en dröm om att skriva men tiden räckte inte riktigt till.
– Jag hade nästan gett upp den drömmen men tack vare priset i Seniorens novelltävling har jag bestämt mig för att ge skrivandet tid och utrymme i mitt liv.

Barnböcker

Helt nybörjare är hon inte, hon har hon gett ut barnböckerna ”En hel hink lycka” och ”Krama aldrig en humla” som dottern Anna-Karin har illustrerat.
– Jag gick en fem dagar lång skrivarkurs i Dalsland för tjugo år sedan och så har jag gått en kvällskurs. Det är allt.
Men även om Annabeth nästan beskriver sig som autodidakt så har hon vunnit skrivarpris tidigare. 2007 fick hon första pris för novellen ”Två travar plastförpackningar” i litteraturpristävlingen ”Kvinnor skriv för livet!, utlyst av Kvinna Skaraborg och Regionbibliotek Västra Götaland.
Nu hoppas vi att Annabeth fortsätter att skriva med hela sitt hjärta!

Text: Gunilla Lindahl

Äntligen har jag tagit fram banankartongen och den hårt knutna plastkassen.
De har stått bakom min hörnsoffa i snart tre år nu och mina tankar har flytt undan dem, för de rymmer minnen jag försökt undvika och sår som inte förmått läka. De där dagarna vill jag inte minnas. Och när jag ändå gör det är det som att släppa lös ett vilt klösande monster i själen.
Så fort det gått att tömma vår mammas hus och sanera bort spåren efter ett helt liv. Det som tagit åttio år att samla skingrade och kastade vi på åtta timmar. Och vi slängde den orangea gjutjärnsgrytan ovanpå. Samtidigt tror jag vi kastade bort varandra.
Nu sitter jag här på golvet bredvid papplådan med de saker jag inte förmådde kasta, och att kasta det som finns i kassen hade varit som att kasta mamma. Och kanske mig själv.
Burkarna… Så mycket tre små ekande tomma plåtburkar kan rymma av dåligt samvete och smulade drömmar.
Hur många gånger under alla år satt hon ensam, där vid det alltmer belamrade köksbordet, och drack sitt kaffe?
Hur många gånger lade hon upp Singoallakex ur den runda, röda burken med nötta blommor och Göteborgsrån med citronfyllning ur den avlånga gröna, till bara sig själv. Kex som hon köpt för att bjuda oss på. Om vi kom.
Hur många gånger nådde hon botten utan att ha delat med någon, innan det var dags att köpa nya att sortera ner tillsammans med nya förhoppningar?
Hur många gånger lyfte hon blicken över kaffekoppen och tittade ut genom fönstret, som vette neråt vägen, då hon hörde ett svagt motormuller? Hann där tändas ett hopp, ”Kanske i alla fall,” innan hjärtat slets ur bröstkorgen då hon såg hur alla bilar istället vek av åt höger, mot Stenåsens Kött och Svets.
Jag lyfter locket på kaffeburken. Där finns ännu en svag doft av Gevalias frystorkade.

Då och då gjorde hon små oanmälda besök i våra samveten, men passade dåligt in i någons egoistiska agenda. Kanske för att hon inte längre var behövd utan behövde. Eller var det förakt vi kände? För att hon blivit gammal?
Min inre röst hade viskande försökt förmå mig att lyfta handen till en smekning men där fanns en mur emellan oss, som jag nästan kunde lägga handflatorna på och känna. Det var jag som rest den. Utan att veta när eller varför. Och ingen röt i mitt öra:
”Annabeth! Snart är det för sent!”

På högkant i lådan står den ovala hallspegeln med antikvit ram. Den som sett hennes ögon glöda och falna. Sett glädje och naken förtvivlan. Som sett henne blomma och vissna, ändra kontur och långsamt suddas ut. Jag håller den framför mig. Är det hennes ansikte jag möter? Eller är det mitt? Rynkigt och slappt. Ser jag gammal ut? Ja. Men det kommer att gå över. Likt ett rhododendronblad, som hänger livlöst och skrumpet i vinterkylan, ska jag till våren – eller när jag annars får tid – åter fyllas av saft och slätas ut. Så tänker jag mig ännu mitt eget åldrande. Det är tillfälligt.
Jag lyfter upp den röda telefonen. Den som hört hennes hemligheter, djupa tankar och humoristiska kullerbyttor. Jag kan inte motstå impulsen, utan sätter kontakten i jacket och petar ner ett darrande finger i nummerskivan. Redan på första signalen meddelar en obeveklig röst: ”Abonnenten du söker har upphört!”
Ja, vad hade jag väntat mig? Att rösten jag glömt åter skulle svara: ”10834” ? En gång var den sista. Och en dag var den sista. Åtta gånger hade hon lyft luren och ringt mig. Och sju gånger hade jag inte svarat. En gång om dagen fick räcka. Men den sista dagen var det inte nog.
Varsamt lägger jag köksklockan som tystnat vid mina fötter. Den som mätt tiden, tickat fram minuter och slagit de hel- och halvtimmar som var henne tilldelade.
Jag plockar upp handväskan man aldrig fick titta i och förmår mig inte att göra det nu heller.
Kartongen är nästan tom nu. Det återstår bara några få saker på botten: Det indragna körkortet som gjorde henne till fånge och totalt beroende. Hemtjänsten kom, micropling, en tallrik med tre potatisar, något beige och en slabba sås landade på köksbordet. Rivstart, så var de borta.
Ett kort med bara två rader: ”Tack mamma! För att du inget frågade.”
En påminnelse om hur vi alltid bodde i hennes tankar; ett trassel av färggranna, krullade snören och utslätade, använda papper som hon skulle ha när hon gjorde sina paket till oss. Dem någon fnös åt och rentav kastade.
Pensionsavin. Aldrig hade jag förstått hur lite hon hade. Ändå gav hon oss hela arvet hon fått och sa ”Ni behöver det bättre.” Inte ens då lyfte jag min hand. Först nu begriper jag varför det var fläskben men aldrig filé i hennes gryta.
Husnyckeln skramlar till mot parketten. ”Mamma, du måste låsa!” hade jag sagt. Men hon skrattade: ”Det finns väl ingen som stjäl gamla tanter!”
En torkad kulspetspenna och ett par blå tygbitar, sedan är lådan tömd.

Till slut löser jag upp knutarna på plastkassen och låter hennes liv, på de handskrivna, onumrerade och gulnade pappersarken rinna ut över golvet. Alla dessa ord och tankar som skulle blivit hennes memoarer.
I åratal skrev hon. Och jag hade letat länge, innan jag insåg att det inte fanns mer. Att hon fastnat och skrivit samma och samma medan årstiderna skiftade utanför hennes köksfönster, medan gräset styvnade i frosten, äppleträdens blomning drev iväg i vinden, rabatterna exploderade i somrarnas överdådiga färger, äpplena mognade, löven föll till marken medan rönnbärsklasarna ännu en tid hängde rimfrostiga kvar på nakna grenar.
Och hon fortsatte skriva fastän meningarna började falla sönder och kulspetspennan ristade allt darrigare, svårtydda spår över sidorna, som vällde ut bland burkar med marmelad och kosttillskott. Och hon skrev fortfarande när huset kröp allt längre in i granskuggan och naturen återtog trädgården. Det var som om hon inte såg att den färgats grön av mossan som täckte plattgångar och trappor, kersen som invaderat hallonlandet, kvickroten som tagit tillbaka grönsaksland och rabatter och gräset som växte högt och vilt.
”Se, är den inte vacker!” sade hon då hon böjd försiktigt, försiktigt höll upp den sista gula dagliljan utan att bryta stjälken. Det var som om hon höll hela den forna prunkande trädgården i sina kupade händer.
”Se, så vacker den är!” sade hon igen. Såg hon inte förödelsen runt denna enda återstående blomma? Eller silades allt annat barmhärtigt bort genom en döende hjärnas grova filter? Det var vad jag ville tro. Allt annat vore fullkomligt outhärdligt.
”Joo mamma…” svarade jag. ”Visst är den vacker!”
”Mamma, berättade jag för dig att jag också drömde om att skriva? Men nu har jag blivit så isande, från vettet rädd att även mina ord ska börja sina och minnet förflyktigas och bli till svarta hål. Att livet redan passerat utan att det blev. Inte för mig heller.”
Jag lyfter de små blå tygstyckena och kramar ihop dem hårt mot mitt hjärta. Med snoret rinnande sluter jag ögonen.
Det var fortfarande sommar och jag måste ha kommit åt livets PAUSE- knapp den där eftermiddagen. Alarmsystemet, som för länge sedan löpt amok och ständigt tjöt och blinkade: ERROR, ERROR hade stängts ute, liksom alla måsten som rest sig likt silotorn, som jag aldrig förmådde fylla.

En glaskupa hade sänkts över hennes barndoms lilla badvik och solskenet låg som en bro över vattnet. Här inne fanns bara hon och jag. Allt som hördes var fåglarna, långt borta, och vågskvalpet som kittlade strandkanten. Hon hade på sig den hemsydda bikinin, i kornblå lycra, med gröna blad och vita blomvippor. Byxan täckte den runda magen och benen hade iträdd resår i sicksackfållarna.
Hennes lår var ådriga och skinnet för stort medan brösten, som vita vällde upp ur BH-ringningen, var förunderligt fylliga och fasta. Som om de blivit felmonterade och egentligen inte hörde ihop med hennes kropp. Men leendet och de varma ögonen var desamma som alltid, liksom den djupa skrattgropen i högra kinden.
Hon närmade sig vattenbrynet, stannade upp och doppade högerfotens tår, innan hon fortsatte tills vattnet nådde henne en bit upp på vaden. Med ett skratt lade hon sig på rygg. Jag tror hon var totalt lycklig där hon låg och sparkade upp det ljumma vattnet och solglittret ur Vättern.
Lutad mot en björkstam satt jag och njöt av att se henne. Jag njöt av lugnet inom mig och jag njöt av att för en gångs skull inte stressas av, eller irritera mig på hennes långsamhet och berättelserna utan början eller slut. Istället kände jag hur en varm, röd vallmo långsamt vecklades ut i mitt inre. Och jag kände hur muren föll och hur min hand äntligen var på väg att lyftas till en smekning. Men jag tvekade ett andetag. Och det blev inte.
Jag visste det inte ännu, men när hon kom upp ur vattnet hade hon snart tagit sina sista steg och lämnat, ett efter ett, sina sista fotspår i den finkorniga sanden. För några ögonblick kunde jag följa dem, innan nästa och nästnästa våg slöt sig om dem och förde dem med sig och sorterade in dem bland hennes barndoms små och oändlighetens spår och sandkorn.

Nästa gång jag såg henne låg hon ordlös, bruten, blodig och delvis förlamad på en smal brits, mitt på golvet i det kalla lysrörsljuset på akuten.
Hon såg mig inte, där jag dröjt mig kvar innanför dörren. Jag hörde den fullkomligt uppgivna, ensamma gråten. Knapparna hade öppnat sig och sjukhusskjortan glidit isär. Det var som att se mig själv ligga där. Mina bröst, min mage, mina lår, mina knän. Och även gråten var min.
Först då hann vidden av hennes kärlek ifatt mig, när jag såg hur hennes händer påbörjade en mödosam vandring, såg hur de sökte och trevade innan de slutligen fann varann. När hon äntligen lyckas fläta ihop fingrarna och knäppa sina rynkiga händer insåg jag: Det var inte för sig.
Det var för oss.
Sakta tog jag de sista stegen fram till henne. Jag lyfte min hand. Med varsamma fingertoppar slöt jag hennes ögon.

Novell av Annabeth Jarl
Illustration av Iva Troj

Till skillnad från de manliga långkörarna Owe Thörnqvist och Jerry Williams, som båda haft avskedsföreställningar men sedan återuppstått som artister, har Lill-Babs fortsatt sjunga och underhålla utan uppehåll.
– Ja, 63 år utan comeback, konstaterar hon.

Skådespeleri

Sent i karriären har hon också återvänt till skådespeleriet. Hennes roll som flatan Gugge i tv-serien Bonusfamiljen har fått stor uppmärksamhet. Inte minst den unga publiken har varit entusiastisk.
”Titta där är ju Gugge”, hör vi det viskas i köerna på Arlanda. Vi är på väg till Mallorca där Barbro ska uppträda inför ett hundratal deltagare på Seniorens hälsoresa.

Ständigt på väg

Det var inte lätt att hitta en intervjutid med Barbro hemma i Sverige. Hon befinner sig ständigt på resande fot – antingen är hon på turné med Ann-Louise Hanson och Siw Malmkvist, på semester eller hemma i Järvsö, spelar in ett avsnitt av Bonusfamiljen eller intervjuas av Skavlan.
Nästan lika svårt att få till en intervju är det under dagarna på Mallorca. Hon ska resa in till Palma för att träffa vänner eller göra något tillsammans med sitt 15-åriga barnbarn Isak som är påsklovsledig, eller förbereda sig för kvällens framträdande. Dessutom måste hon hem lite tidigare för att fira Björn Skifs på hans 70-årsdag. Dagen därpå ska hon ta emot ett stipendium för förtjänstfull konstnärlig gärning av Anders Sandrews stiftelse.

Allting går utom nyfödda barn, som gammelmormor sa

Fanclub

Men så sitter hon äntligen framför mig på hotellrummets balkong till slut, min barndoms stora idol, Lill-Babs!
”Splorr”, säger jag och hon ler. Det var hälsningsordet för medlemmarna i Lill-Babs fanclub. Vi fick medlemskort och en väska i gul plast som jag var jättestolt över. Men när medlemsantalet var uppe i 17 000 lades klubben ner. Det blev för dyrt med alla trycksaker, berättar hon.
Vilket tempo du har! Hur orkar du med alla evenemang och uppträdanden?
– Livet är så fantastiskt skönt och omväxlande, svarar hon och verkar knappt förstå min fråga.

Välgörenhet, turné och släkt

Hon räknar upp allt som står i den fullklottrade kalendern – fortsättningen på turnén med Siwan och Ann-Louise under våren. Födelsedagar i maj med hela släkten, konsert för Ankarstiftelsen i Jönköping i juni (pengarna går till skolor i Amazonas), golftävling på Hills (alla pengar går till Drottning Silvias barnsjukhus), närvara vid Polarprisutdelningen, Pridefestivalen i Luleå, ströjobb hela sommaren bland annat i Strömstad och Vasa i Finland, golftävling för Alzheimersjuka, föreställning på Silviahemmet, till Florida för att underhålla Sveorna i oktober, därefter fortsätter turnén med Siwan och Ann-Louise i november. Julen firar hon med tjocka släkten och sedan åker hon tillsammans med sina tre bandmedlemmar och deras familjer till Kanarieöarna för att öva in nya låtar. Därefter ska hon turnera i Norge i februari.
– Och så fort jag får tid över åker jag hem till Caffären i Järvsö, tillägger hon.
Men tar du aldrig ledigt?
– Jo, i mars för då fyller jag år! (Jämna år dessutom, reds kommentar.)

Glädje när de lär sig läsa

Solen är stekande het på balkongen men Barbro njuter, hon vill ha mycket sol. Berätta mer om ditt engagemang för välgörenhet, ber jag.
– Tillsammans med Ankarstiftelsen samlar jag in pengar till indianbyar utmed Amazonfloden. Jag har varit där på besök. Det är fantastiskt att se barnens glädje när de lär sig läsa, berättar Barbro.
Sponsorer lägger en slant och volontärerna som deltar i skolprojekten betalar själva sina resor. Hittills har hon varit med om att samla ihop tre miljoner kronor.

Ensamma mammor

Barbro har också en fond som delar ut 20 000 kronor till ensamma mammor. Hon delar även ut stipendier på 10-15 000 kronor till ungdomar som sysslar med musik i Järvsö. I höstas hade Rotary i Järvsö samlat ihop etthundra Järvsöbor som tillsammans med Lill-Babs fick höra ungdomarna spela musik.
– Jag blev så rörd.

Starka kvinnor i släkten

Vid sidan av sin långa karriär har hon stöttat sin stora familj som från början bestod av pappa, mamma, gammelmormor, tre bröder och tre döttrar och som nu utökats med tio barnbarn och ett barnbarnsbarn (som just tagit körkort!). Hur har hon klarat det?
– Tack vare mammas hjälp och bra barnflickor när flickorna var små. Jag har starka kvinnor i släkten. Gammelmormor födde tretton barn och alla bodde i ett rum och kök. Först när den äldste gifte sig byggde de till en våning på huset. ”Allting går utom nyfödda barn”, som gammelmormor sa.
– Tittar man tillbaka så har problemen klarats av och de nya problem som kommer tar man bättre ju äldre man blir. Man hetsar inte upp sig för allt som händer i världen, säger Barbro.

Tacksam för alla vackra texter

Hon är tacksam för alla vackra texter hon fått framföra, skrivna av bland andra Beppe Wolgers, Barbro Hörberg och Lars Forssell. Bland de nyare favoriterna finns Om inte du fanns med text och musik av tidigare svärsonen Tommy Nilsson. Och den traditionella folksången Min ros min lilja som lyder:
”Min ros min lilja, jag skulle vilja dela alla livets dar med dig…/ Då grå jag blivit, då har jag givit alla mina dar till dig, min vän!”
Tänkvärda är också textraderna i Vänta inte av Jules Sylvan och Gösta Rybrant, tycker hon:
”Vänta inte med att älska tills du blir gammal, för i så fall kan det hända sig att du dör innan du älskat en enda gång.”

Låter bli sånt jag inte mår bra av

Det är fullsatt i föreläsningssalen på Mallorca när Barbro blir utfrågad av researrangören Challe Lundholm om hur hon tränar för att hålla sig i form.
– Just nu har jag dålig kondis efter en operation. En del reservdelar har tillkommit som linser och hörapparat och medicin mot hjärtflimmer. Men annars har jag en fantastisk kondition. Jag sjunger och går i trappor samtidigt, simmar, cyklar och spelar golf med mina barnbarn.
Annars gör jag inget speciellt och låter bli sånt som jag inte mår bra av.
Men när tänker du sluta jobba?
– Det beror på om kroppen säger ifrån. Jag försöker varva ner genom att arbeta i trädgården eller städa. Jag tycker mycket om att städa!
Barbro gillar också att prata med folk och använder gärna sin humor.

Min uppgift är att underhålla och för mig betyder det att lyfta upp någon!

Trygg på scen

– Jag tycker inte om att vara ensam – men det är väldigt skönt att vara själv, säger hon.
– Det finns ingenstans jag känner mig så trygg som på en scen. Min uppgift är att underhålla och för mig betyder det att lyfta upp någon! Gör det du själv blir glad av. Säg hej i hissen, nicka till bilisten när han stannar vid övergångsstället. Ge varandra ett leende när ni möts!
– I mitt privatliv har jag varit dålig på att säga ifrån och varit för snäll. Men nu har jag lärt mig. Kristin fick en lång utskällning av mig en gång, och när jag var klar sa hon: ”Bravo mamma, äntligen ryter du ifrån!”

Jordängel

Tillbaka till balkongen. Barbro får ett sms från dottern Malin. En av Malins yogakursdeltagare skriver om änglar som bor på jorden:
”Jordänglarna har ofta ett vårdande och omhändertagande yrke eller är omhändertagande som personer. Jordänglarna sätter sig själva åt sidan. De är inga egoister. De njuter av att få ge kärlek till andra. Kända svenska jordänglar är Lill-Babs och hennes dotter Malin…”
Så sant som det är sagt.

Text: Gunilla Lindahl
Foto: Charles Hammarsten (om inte annat anges)