Karin Wahlberg är i ständig rörelse. Det spelar ingen roll att hon nyligen råkat halka och bryta foten. Kryckorna till trots framstår hon ändå som en sprudlande livlig kombattant mot såväl brister i vården som mot varje form av åldersdiskriminering. Författaren, läkaren och föreläsaren Karin Wahlberg tvekar inte om vad hon tycker och det snurrar av associationer vid hennes köksbord i Lund. Till och med den komplicerade fotskadan ger upphov till många skratt.
– Alltså, säger Karin, ett benbrott är ju verkligen ingenting du dör av, det är bara så förbannat opraktiskt!

En pärs

Nej, fotbrott är icke livshotande. Så kändes däremot cancerbeskedet Karin fick i början av 2015. Cancern hon sedan friskförklarats från efter att ha genomgått en stor operation med vidhängande fysisk och psykisk berg- och dalbana. En pärs som bland annat emanerade i att hon skrev den uppkäftigt ifrågasättande, berörande, roliga och varmt mänskliga boken Cancerland tur och retur.

Sen fick jag ligga där i porten, vara doktor och klämma och undersöka om de brutit något.

Läkare och författare

Karin Wahlberg beskriver sig själv som en ”randigt rutig” person, vilket betyder att hon är intresserad av det mesta och ”kan lite om en hel massa”. Det där ”lite” är en sanning med modifikation med tanke på att hon är såväl specialiserad förlossningsläkare som framgångsrik författare. En god ”storyteller” dessutom och över våra tekoppar målas livfulla scener upp. Till exempel om hur fot-olyckan gick till.

Föll som käglor

– En rätt tragikomisk upplevelse, konstaterar Karin. Det var i snöfallet som förlamade Stockholm. På ett ögonblick decimerades jag från fullt kapabel person till en upp- och nedvänd sköldpadda. Några vänliga människor hjälpte mig så jag kom lite åt sidan i en port. Där låg jag sedan som en kommandora i väntan på ambulansen. Hela tiden ropade jag åt folk att akta, akta!, när de närmade sig isfläcken där jag själv störtat. Men inte då, folk föll som käglor. Sen fick jag ligga där i porten, vara doktor och klämma och undersöka om de brutit något.

Skrivtid

Fast inget ont som inte har något gott med sig. Gipsbandaget hindrar Karin från att flänga runt på förlagsträffar i Stockholm, liksom från att tjänstgöra som förlossningsläkare. Istället blir det till att sitta still.
– Sitta som en tonåring i sängen med datorn i knäet och bara skriva. Så nu har jag äntligen kommit igång med del tre i serien som utspelar sig kring ett sjukhus i Ekstad (förebilden är Karins födelsestad Kalmar) under 1950-talets förödande polioepidemi.

Siktar högt

Än finns det hopp och Livet går vidare heter de två första delarna i serien som Karin Wahlberg inledde när det, åtminstone temporärt efter åtta kriminalromaner, kändes rätt slutskrivet om mord på lasarett.
– Jag fick istället lust att skriva en kollektivroman. Min förebild är Matador, det gäller att sikta högt! Det är så viktigt att beskriva 50-talets polioepidemi, vilka konsekvenser den fick. Numera har många glömt och tror att man inte behöver vaccinera sina barn, rena vansinnet!

Ändtarmscancer

Karin låg i startgroparna för den tredje delen när hon 2015 diagnosticerades med ändtarmscancer.
– Det beskedet var så uppskakande. Jag hade upptäckt förändringar i avföringen och fått blödningar. Ändå slog jag först bort det. Det är känt att just vi inom vården är särskilt tröga med att kontakta läkare.
I Cancerland – tur och retur framgår tydligt hur krångligt det sedan blev att få en riktig diagnos. Turerna gick via en orutinerad AT-läkare som gav fel svar, och en irriterande väntan i stigande frustration. Till slut fick Karin hjälp av en nära kollega som kunde ordna fram den kompetens som behövdes för att konstatera vad Karin själv befarat; en tumör.

Det är så många starka känslor kring cancer, det tar tid att komma igen

Ständig oro

Sedan följde försök till mental förberedelse inför det faktum att operationen kunde medföra att tarmen behövde opereras upp mot en stomipåse på magen, en risk ingen känner sig bekväm med. Så blev det tursamt nog inte för Karin. Cancern togs bort och nu är hon frisk. Men oron för återfall viskar ständigt i bakhuvudet. Precis som för andra färdigbehandlade cancerpatienter.
– Det är så många starka känslor kring cancer, det tar tid att komma igen. Boken blev ett sätt för mig att kanalisera ut tankar och erfarenheter. Arbetet fick mig också att resa genom mitt liv och minnas både det fina och det svåra jag varit med om. Bland annat sorgen över att som nioåring mista min mamma som dog i cancer bara 47 år gammal.

Hysch-hysch

Vid författarkvällar och mässor signerar Karin sin bok. Många kommer fram och vill berätta om egna erfarenheter.
– Då tänker jag att boken i alla fall släppt ut cancer-anden och hjälper till att motverka en massa onödigt hysch-hysch.
För ett hyschande är det. I en artikel kring Cancerland använde tidskriften M-magasin till och med en så oacceptabel beteckning som ”C-ordet” för cancer. Karin låter så harmsen över detta att irritationen syns ända upp i hårfästet.

Idiotiskt

– Det är för fan lika helgalet som pratet om att det existerar ful- och fincancer. Fincancer är sådant vi köper Rosa bandet för och där reklambyråer går ut med bilder av vackra skalliga kändisar för att, vilket förstås i sig är jättebra, samla pengar till Cancerfonden. Fulcancer är något så ocharmigt som ändtarmscancer, som förknippas med äckligt bajs. Eller lungcancer som det förutsätts att vi själva orsakat genom rökning. Idiotiskt alltihop för cancer är cancer oavsett var i kroppen vi får den. Vi måste prata öppet om allt vad cancer innebär både psykiskt och fysiskt.

Ljug ihop nåt

Karin understryker gång på gång hur avgörande det är att alla över 60 får tillgång till en allmän screening av tarmcancer. I Stockholm och på Gotland sker redan detta men ändå undviker många att skicka in de avföringsprov som behövs för att upptäcka eventuella förstadier.
– Det är så dumt! Självklart ska man ta prov för det är otroligt mycket enklare att operera bort en polyp i tarmen än att ta bort en utvecklad tumör. Screening skulle bespara mycket onödigt lidande. När människor i andra delar av landet kommer till mig och säger att de är oroliga, men att vårdcentralen nekar dem att få lämna avföringsprov, då svarar jag att ”ljug ihop något, säg att du har lite slemmig och oregelbunden avföring och misstänker blodspår”. Då kan inte vårdcentralen neka. Alla medel är tillåtna när det gäller att diagnosticera cancer på ett tidigt stadium.

Bra vård

Läkar-Karin har nu också erfarenhet både som cancer- och ortopedpatient. Det har knappast varit roligt men:
– Jag är så nöjd med vården! Dessutom har jag fått en ännu större förståelse för betydelsen av information och samtal med patienten. Det har alltid varit en viktig del i mitt eget arbete, men nu inser jag hur helt avgörande det är.

Slöseri med kompetens

Karin är 66 år och närmar sig den gräns vårt märkliga pensionssystem drar mellan arbete och icke arbete.
– Alltså detta att vi anses kunna jobba på för fullt till ett visst datum och sedan inte alls, det är ju ren idioti! Som läkare har jag privilegiet att få jobba längre. Och som författare kan jag förstås fortsätta så länge någon vill ge ut mina böcker. Men problemet är generellt, vilket slöseri med kompetens! Så trögtänkt att inte ta tillvara den kunskap många äldre både vill och kan förmedla. Vi har en förfärlig åldersdiskriminering. Sverige tycks vara världsledande här. Inte mycket att vara stolt över. Tvärt om! Jag blir så arg, vad ska vi göra? Vi måste bli Pippi Långstrumpska och protestera mot dumheterna.

Ett år i sänder

Karin planerar att åtminstone arbeta fram till 70.
– Men jag tar ett år i sänder, jag måste vara helt alert för att arbeta inom förlossningsvården. Så småningom ska jag ta upp mitt intresse för sömnad. Det är perfekt, tänk att få sitta och sy vackra klänningar och samtidigt lyssna på ljudböcker!
Jag vandrar ut i vintermörkret. Funderar på var Karin hämtar sin glada energi. Kanske ur den havregrynsgröt hon påstår sig älska. Helst med äppelbitar i. Där har vi det, äpplen är grejen.

Text Pia Huss

Just nu har Marie Göranzon fullt upp med att lära sig texten till en pjäs hon ska spela huvudrollen i senare i vår. För tredje gången ska hon spela den åldrande modern i Marie-Louise Ekmans trilogi om sin mamma. Försökskaninerna heter den här sista och fristående delen, och utspelar sig på ett demensboende.

Fräck och verbal

– Det är en utmaning att lära sig alla repliker. Hon är så verbal, så fräck, och så drastisk, den här mamman! Det är vridna formuleringar som är lite galna men samtidigt geniala. ”Jag vill vara så ensam som jag varit i resten av mitt liv”, säger hon bland annat.

Släpper hämningar

Det handlar om att bli gammal, och att inte längre kunna ha kontroll över sitt eget liv. Andra lägger sig i, vill saker, tycker saker. Gränser suddas ut. Modern flyttas till ett demensboende, och handlingen pendlar mellan verkligheten där och hennes inre tankar.
– Hon säger saker hon kanske inte skulle ha sagt för tjugo år sedan. Jag tror att det ofta är så det är, när man blir äldre släpper man på hämningarna och säger vad man tycker.

Ensamt att gå i bräschen

För Maries egen del har just den biten inte haft så mycket med ålder att göra. Hon har alltid varit en sådan som sagt vad hon tycker och tänker. En gång i tiden opponerade hon sig mot Ingmar Bergman, vilket ledde till att han inte gav henne en enda roll på tio år. Och det trots att hon tillhört hans första elevkull på Dramatens elevskola, när hon kom in där som 22-åring. ”Jag blev så förbannad på dig”, var hans enda kommentar när de till slut skulle jobba ihop, trots allt.

Om jag fått ett liv till så hade jag inte valt det här yrket

– Ja, det där är länge sen nu. Men det kan fortfarande hända att någon ringer och undrar om inte jag kan säga ifrån i olika sammanhang, men jag undviker det nu, det får sådana väldiga konsekvenser. Nu bryr jag mig om min familj och de roller jag har, det andra får vara. Priset är för högt, man blir ensam när man går i bräschen, eftersom skådespelare är så väldigt fega och rädda. Rädda att inte bli omtyckta, att hamna utanför och inte få några roller.

Logen är tömd

För henne var det aldrig något alternativ att hålla tyst och ligga lågt när något kändes uppenbart fel eller orättvist.
– Det fanns i mig att säga vad jag tyckte, och det är klart att ibland har jag ångrat det. Men samtidigt – att ångra det skulle också vara att platta till min egen personlighet.
I över femtio år var Marie anställd på Dramaten. Fortfarande tillhör hon ensemblen, fast under friare former nu. Men logen hade hon och maken Jan Malmsjö kvar i alla år, till alldeles nyligen. Men nu är den tömd, och de får istället låna en av kollegor om de skulle behöva. Det låter lite som att bli av med sitt andra hem?
– Ja, på sätt och vis, men jag har bestämt mig för att det inte ska kännas konstigt, det är så det ser ut nu bara, konstaterar Marie.

Ingen reagerar

Så nu när hon är utan loge, tränar hon på replikerna mot Jan därhemma?
– Åh, nej, herregud. Jag går ut och går med några papper i fickan, kanske sätter mig på ett fik. Nu för tiden när alla går och pratar i sina telefoner är det ju ingen som reagerar om man sitter och pratar för sig själv. Ibland har jag ett par sådana där små vita lurar i öronen också så det ska se ut som om jag pratar i telefon.

Mörker och komedi

Marie brukar kallas Dramatens ”Grand old lady”. Hon har gjort sig känd för sina många seriösa och klassiska roller, i pjäser som Dödsdansen, Lång dags färd mot natt, Höstsonaten.
– Det har väl inte varit så vansinnigt glada människor alltid, som jag spelat. Men jag gillar komik också, och nu skiljer jag inte så mycket på det där. Rollen som den här gamla mamman rymmer både komik och allvar. Det är sorgligt och samtidigt vansinnigt roligt.

Fick uppmärksamhet

Att det skulle bli teater för Maries del visste hon tidigt. Föräldrarna drev hotell i Linköping, och Marie dansade, ”som alla små flickor”. Det blev en del uppträdanden och hon märkte snart att det var ett effektivt sätt att få uppmärksamhet.
– Jag la märke till att man lyssnade på mig när jag uppträdde. Men det gick ju inte att gå runt och säga att man skulle bli skådespelare, det lät ju förmätet.

Blev nervösa

Men när hon vid sjutton års ålder var på besök i Stockholm med sin pappa, och de stod på trappan utanför Dramaten, deklarerade Marie bestämt att ”här skulle hon spela en dag”.
– Det var aldrig någon som protesterade. Men jag kunde ändå se att mina föräldrar blev lite nervösa. Och det där har ju jag också känt senare, med mina barn, att du kanske kan bli sjuksköterska, det är väl bra? Men jag har egentligen inte haft några åsikter, man ska inte råda över någon som inte ber om det.

Teatern i arv

Nej, de gör som de vill, barnen. Men inget av Maries barn tycks ha blivit avskräckt av föräldrarnas skådespelande. Dottern Lolo Amble, från Maries första äktenskap med Lars Amble, är regissör och dramatiker, och Jonas, gemensamma sonen med Jan Malmsjö, har gått i föräldrarnas fotspår och blivit skådespelare han med. Teatern för båda två med andra ord, på ett eller annat sätt. Bra har det gått också. Ändå känner Marie en väldig tillfredsställelse i att äldsta barnbarnet verkar välja en annan bana.
– Han sjunger väldigt bra, men nu läser han andra året till läkare, och det passar mormor alldeles utmärkt! Jag är så stolt och glad att jag skulle kunna ställa mig på Kungsgatan och skrika!

Orättvist yrke

Trots alla stora roller hon haft, trots all berömmelse och ett halvt sekel på Dramaten, och trots att teatern alltid varit PASSION för henne, säger hon:
– Om jag fått ett liv till så hade jag inte valt det här yrket. Det är så mycket olyckliga människor, och det går så orättvist till ibland. Ofta är det slump och tillfälligheter som avgör, och jag har många nära kollegor som inte fått lika stor del av kakan, fast de egentligen borde ha fått det. Sedan blir det som en orättvis spiral.
De som har fått, får mer, och de som aldrig fått, får inget. Marie har som en hatkärlek till teatern. Den som följt henne genom hela livet och gett henne så mycket, men också tagit. All nervositet, all oro, självkritiken som alltid funnits där som ett starkt inslag.

Barnbarn prio ett

Men idag har hon en mer avslappnad inställning till det hela. Nu är det barnbarnen som är prio ett i Maries liv. Åtta stycken är de totalt.
– Vi brukar samla dem alla ibland, utan föräldrarna. Man får bäst kontakt då, för föräldrar hämmar sina barn. Min dotter Lolo brukade också gå ensam till sin mormor, och det minns jag att mamma tyckte om. Då slapp hon ju gå ut på promenad, som jag alltid ville göra när jag kom. Jag vill alltid ut och gå.

Acceptera

Hon är noga med att hålla både kropp och själ i form. Det behövs inte minst för att orka med uppdragen. Förra året pendlade hon mellan Stockholm och Uppsala, där hon spelade Kung Lear.
–  Jag spelade in film också, så det blev ganska mycket. När hösten kom kände jag mig trött. Jag har ju inte riktigt accepterat det här med att jag blivit äldre, men nu har jag faktiskt börjat känna att ”var trött om du är trött”. Man måste acceptera att man faktiskt är äldre, och inte tycka att man ska vara så jävla ung och spänstig hela tiden.

Jag har aldrig varit ensam i hela mitt liv, så jag vet egentligen inte vad ensamhet är.

Tar till sig

Hon går nog i och för sig en mil lika fort nu som för tjugo år sedan, tror hon, men det kan ändå komma dippar ibland, inte minst själsliga.
–  Man tar till sig världen och livet på ett annat sätt nu. Det kommer in i en på ett annat sätt när man blir äldre. Som Syrien-kriget till exempel, jag tror det tar på oss mer än vi anar. Att bara stå bredvid och titta, det är fruktansvärt.

Rädd att bli ensam

Ensamheten är också något som skrämmer henne.
–  Janne är ju elva år äldre, och ibland är jag rädd att jag ska bli ensam. Jag har aldrig varit ensam i hela mitt liv, så jag vet egentligen inte vad ensamhet är. Att inte ha någon att göra saker för, även om man kan vara aldrig så irriterad ibland.
Annars tycker hon inte att det är så förfärligt jobbigt egentligen, det här med att bli äldre. Men det som skrämmer är att man inte vet hur det ska bli. Man har ingen manual i handen, inget facit.

Förluster

– Om det fick vara som det är nu, om livet kunde hålla jämn takt, då vore det inga problem. Men så ser ju inte livet ut. Som det här med att människor försvinner, det är oacceptabelt. Förra året dog min första man, Lars Amble. Det var väldigt svårt, det är en stor bit av ens liv som försvinner. Vi har fortsatt att vara vänner livet igenom. Och när min mamma dog, det var också oerhört svårt. Vi var ju inte tillsammans jämt och ständigt, men hon fanns där. Man kunde ringa henne och säga att man sett en kappa hon nog skulle gilla, eller något annat som man visste gjorde henne glad. Hon var någon som det var roligt att göra glad.

Håller mamma levande

Hon säger att hon alltid har sin mamma med sig i allt hon gör, i alla roller.
–  Jag tror inte alltid att mamma förstod mig, och inte jag henne, men det var heller inget vi förväntade oss. Men hon var varm och kärleksfull, och hon är som ett element i mig nu. Hon ger mig en varm puls. Jag håller henne levande genom att använda henne i mitt skådespeleri.
Det börjar bli dags att runda av, och Marie beslutar sig för att hon nog ska promenera hem genom stan. Så får hon sin dagliga promenad även idag. Kanhända att hon trycker in ett par vita lurar i öronen också, om hon skulle få lust att träna lite på replikerna.

Text: Ulrika Palmcrantz

Jag är anhörigvårdare till min man som fick en stroke för 13 år sedan. Han är förlamad i hela vänstra sidan och måste ha hjälp av mig att komma i säng och upp på nätterna och kissa. Jag hjälper honom med allt. Hans enda tankar handlar om sex. Jag vet inte hur jag ska kunna tillfredsställa honom. Han bara anklagar mig för att vara okänslig och avvisande. Snälla, ge mig ett råd! Jag säger till honom att vi kan visa våra känslor genom kramar och kyssar men det accepterar han inte. Jag blir förtvivlad.

”Hoppas på svar”

Malena Svarar: Vid svåra sjukdomar kan behovet av sex upplevas extra starkt. Ibland är det ett försvar mot ångest som sjukdomen ger upphov till. Sex ger ju en form av stresslindring som kan ge tröst och lindring.
Ibland kan starka sexbehov också vara ett försök att återknyta till tiden som frisk. En funktionsnedsättning kan sänka självkänslan och sex är för många en stark bekräftelse. I ert fall kan det ju också vara så att hans stroke kanske gjort att han fått en hjärnskada som gör att han inte kan trycka ner impulserna. Absolut något att diskutera med hans doktor, tänker jag.

Så över till dig. Som anhörigvårdare upplever man ofta ett socialt tryck på att klara av allt och inte bryta ihop. Där kan finnas ilska mot den sjuke och vanligen får den vreden inget utlopp för man får ju inte vara arg på en sjuk person.
Om du får tillfälle att uttrycka de svåra känslorna blir det plats för andra, lättare känslor. Då kanske du kan möta honom på ett nytt sätt.
Jag kan tänka mig att det mest frustrerande är att han ser dig som lösningen på sitt sexbehov medan du hela tiden måste säga nej. Om du istället intar en attityd där du visar att du förstår att sex är viktigt för honom och att du gärna hjälper honom att hitta alternativa utlopp tror jag att det kan bli bättre. Doftljus, musik och blommor kan ge en sensuell upplevelse. Att se en erotisk film eller lyssna till sinnliga berättelser kan också ge en känsla av att sex är tillåtet.
Och om du kan tänka dig att ni tillsammans botaniserar på en hemsida som säljer sexhjälpmedel, som till exempel penisvibratorerna Fleshlight och Cobra tror jag att det kan vara ännu en kreativ lösning.

Malena Ivarsson

Thüringen, lite i skymundan av sina mer välbesökta delstatsgrannar, är ett område fyllt av klassisk tysk kultur. Här bodde och verkade kulturella storheter som Goethe, Schiller och Bach, och här blomstrade upplysningens nya ideal tidigt.
Decennier av östtyskt styre lade i vår tid sordin på kultur och traditioner. Thüringen hamnade utanför marginalen till Rikstyskland. Idag återhämtar sig delstaten, och traditioner och historia har blivit viktiga beståndsdelar.
Slott, borgar, vackra barockstäder och klassisk musik bidrar till helheten. Som en röd tråd vandrar den gode Luther genom Thüringen; hans avtryck är legio och Reformatorn framhävs som den store fadern. Eftermälet som den stränge, fromme, ser vi inte mycket av. Tvärtom hyllas han som präktig, godlynt, levnadsglad och i allt, en modern människa.

Eisenach/Wartburg

År 1517 skickar Martin Luther (1483-1546) sina 95 teser om avlatens innebörd till ärkebiskopen av Magdeburg. Luther fördömer avlatsbreven. Reformationen börjar. Teserna förkastas av den katolska kyrkan och Luther förklaras »vogelfrei«; fågelfri; ett byte för alla.
På slottet Wartburg, nära staden Eisenach, får han en fristad hos humanisten Friedrich III av Sachsen (1463-1525). Här översätter Luther Nya Testamentet från latin till högtyska åren 1521-22, en bedrift med tanke på att tyska språket då hade över 18 olika dialekter.
Luthers starka övertygelse var att reformera kyrkan, inte att störta den. Hans studerkammare i slottet är från tidig renässans, bevarad i original.
Wartburg ligger högt och har utsikt över Thüringerwald. Den äldsta delen består av en av Tysklands få profana borgar. Byggherren försvarade bildning och kultur och ville göra sitt slott tillgängligt för alla.
Slottets museum har objekt, konst och konsthantverk från flera århundraden. Ett rum är ägnat åt bestick från renässansen med de förmodligen första europeiska gafflarna för kungligheter och adel.
Wartburg är scenen för Wagners världsberömda opera Tannhäuser.

Wartburg ingår i Unescos världsarv.
Staden Eisenach är liten och lättbesökt. Barockkompositörerna Johan Pachebel, Johann Christoph Bach och brodern Johann Sebastian Bach (född i staden) liksom Georg Philipp Teleman, har alla verkat här som organister eller hovkapellmästare.

Hainich nationalpark

Att vandra högt ovan trädkronorna och kunna röra högvuxna stammar tjugofem meter över marken är en mycket speciell naturupplevelse.
Det kan man göra i nationalparken Hainich i Schönstedt, klassat som ett av Unescos världsarv, en kort bilresa från Eisenach.
Gångbron ovan träden är tillgänglig för alla och handikappvänlig.
Det är en upplevelse att med ena handen greppa stammen på en högväxt lind och få trädet i gungning fram och tillbaka. Under trädkronorna är luften svalkande och frisk, det osar av ozon.
Under entréplanet till parken finns en pedagogisk tunnel med information om flora och fauna i området. För alla, vuxna som barn. Helt nära går en av Luthers många vandringsvägar, till och från predikningar och möten med andra lärda.
Bad Langensalza
Nära Hainach ligger den lilla kurortsstaden Bad Langensalza. Vi gör ett stopp här, mitt i sagoscenografin; som målad av bröderna Grimm. Korsvirkeshus i pastellfärger, kaféer och små restauranger myllrar längs gränder och torg.
Bad Langensalza är förmodligen en av Thüringens bäst bevarade städer i sitt slag. Flera vackra hus i barockarkitektur är enastående utsmyckade. Det kanske mest slående är Klopstockhaus, uppfört 1609 av stadens dåvarande borgmästare, i rosaputsad fasad med den begynnande barockens kännetecken.

Schloss Friedenstein, Gotha

Slottet Friedenstein i Gotha imponerar med sin trelängade arkitektur i sträng barock; det största i Tyskland. Byggherren, hertig Ernst av Sachsen-Gotha-Altenburg (1601-1675) var en fridsam furste, därav namnet på slottet han började bygga 1643.
Under tolv år pågick arbetet. Inskriptionen över huvudingången säger »Fred och Rättvisa«. Man var utled på 30-åriga krigets fasor och ville ha ro och försoning. Hertig Ernst var även en aktiv socialreformator och skapade den första europeiska skolplikten för barn. Hit kom både dåvarande ryske tsaren och Oliver Cromwell för att studera den tyska skolundervisningen. Friedenstein och Gotha blev en »modellstat«.

Slottet är tysk kultur genom flera århundraden under påverkan av det senaste inom kultur; generationer av furstefamiljen har präglat inredningen efter sin egen tids rådande ideal.
Ett museum i museet är samlingarna med exotiska föremål från världens alla hörn. Vi kikar även in på teatern, som verkar ha en del gemensamt med vår svenska Drottningsholmsteater; kanske är den till och med äldre. Här ges föreställningar i juli och augusti. På Friedenstein föddes prinsessan Sibylla av Sverige, liksom prins Albert, drottning Victorias av Storbritannien gemål.

Erfurt

Vi far vidare mot Erfurt. Hit kom Luther som 17-årig student och stannade under tio år. Han ville bli munk. Hans lärdomshus, Augustinerklostret, kan besökas och här kan man också bo i rum, reserverade för gäster som kanske främst vill uppleva de religiösa vingslagen. Klostret är fortfarande i bruk.
Martin Luther kallar Erfurt för »Thüringens Rom«. Under sin storhetstid var Erfurt den största handelsmarknaden i Europa med rötter i 700-talet.
Den medeltida bron Krämerbrücke över floden Gera, förband dåtida handelsvägar från Rom till Östersjön, vidare till Moskva och vice versa. Söderut förband den pilgrimsvägen till Santiago de Compostela i Spanien.
Bron har sitt nuvarande utseende sedan 1510. Här ligger 62 byggnader, många i korsvirkesteknik. Vi minglar ut och in i ett koncentrat av små delikatessbutiker, kaféer, barer och restauranger. Chokladbutiken Goldhelm ska man inte missa!
Erfurts enda »systerbro« i Europa är Ponte Vecchio i Florens.

Weimar

Weimar osar av kultur; här tänker vi på Goethe och Weimarrepubliken. Weimar har tjugo museer och ett stort antal blomstrande parker. Många europeiska kulturpersonligheter har haft ett förhållande till Weimar; hit drog man för att odla sitt intellekt, skapa kontakter, socialisera och diskutera.
Martin Luther besökte mellan 1518-40 Weimar vid otaliga tillfällen. Han predikade ofta i kyrkan St. Peter und Paul.
Goethe, Schiller, Liszt, Nietsche och Bach bodde här under längre eller kortare perioder. Här finns konstnären Louis Cranach d.ä:s hus. Karl Zeiss, världsberömd optiker, var född i staden.
Den store ryske författaren och poeten Alexander Pusjkin kom hit som Goethes vän. Mer sentida besökare var jugendkonstnären Henry van de Velde och Bauhausarkitekten Walter Gropius. I Weimar ligger ett litet Bauhausmuseum. Klassiska Weimar kan liknas vid dåtidens Facebook, fast här träffades man på riktigt över tidens viktiga ämnen i ett svårslaget kulturellt supermingel.
Kulturgiganternas hem är idag museer; man kan få titta in både hos Goethe, Schiller och Liszt. Parken Park an der Ilm är vacker att vandra i. Här hade bland annat Goethe sitt sommarhus. Enbart i parken ligger sex museer. Weimar är också det ett av Unescos världsarv.

Rosengarten Bad Lagenzala

I trädgården Rosengarten i Bad Langensalza frodas 8 500 rosor från hela världen. Parfymen från knoppar och utslagna rosor är bedövande, bina surrar och färgrikedomen är slående. Trädgården är ett levande museum med vidsträckta planteringar av dåtidens och vår tids kända rosensorter.
Trädgården grundades 1903, pedagogiskt uppspaltad på olika årtal/decennier vad gäller nytillkomna rosensorter allt efter att de framodlats; 10-tal, 20-tal, 30-tal och så vidare.
Klassificeringen berättar om året då rosen först togs fram, namnet och vem som skapade just den varianten. Området är 12 hektar stort, en kolossal yta. Det tar fem-sex veckor bara att täcka trädgården inför hösten.
Mrs Myles Kennedy, Gruss an Koburg, Diane de Broglie, Joie de vivre och Josephine Baker – en mikroskopisk bråkdel av alla de tusentals sorters rosor som växer här.

Wörlitz

Trädgårdsriket Wörlitz-Dessau är ett gigantiskt naturområde i utkanten av Thüringen.
Vi bor i staden Wörlitz på hotell Landhaus Wörlitzer i ett kolossalt stort rum under takåsarna. Den breda, trädkantade och fridfulla boulevarden utanför är hotellets förlängda terrass. Där äter vi en lång frukost och tar en sval eftermiddagsöl.
Från hotellet är det bara ett skutt in till Wörlitz slottspark. Små bäckar, floder och sjöar bildar en romantisk inramning till parkens slott, lusthus och orangerier.
Prins Franz von Anhalt-Dessau, (1740-1817) kallad »vater Franz«, var en kulturellt engagerad hertig. Han sörjde för sitt folks bildning, skolgång och arbete.
Denne upplyste furste lät alla, även vanligt folk, få tillträde till parken och slottet. Rousseau var hans stora förebild.
Allt specialritades för slottet, från dörrvred till sängar och utdragbara mahognybord och utfördes av lokala hantverkare.
Cykla, vandra eller promenera i maklig takt – kanske det bästa sättet att inta parken på. I lusthus och orangerier finns kaféer att pausa på och utställningar att ta del av.

Text: Lage Stone
Foto: Hans Rooth

Du får verkligen lära känna Skottland med vår reseledare Jöran Nielsen som har djup kunskap om landet och även är whiskykännare. Reser du ensam hamnar du i trevligt sällskap.

Ur programmet

(Fullständigt program nedan)

* Vi bor 4 nätter på höglandet, gör flera utfärder och avslutar med tre dagar i huvudstaden Edinburgh.
* Besök hos fåraherde som vallar får med sina bordercollies. Resa med veterantåg genom höglandet.
* Utfärd till Speyside, en berömd whiskyregion. Vi provsmakar whisky på ett destilleri och besöker ett av traktens ståtliga slott med trädgård.
* Heldagsutflykt till den berömda Loch Ness där vi tar en båttur. Vi följer Caledonian Canal och beskådar det vackra landskapet.
* Stadsrundtur i Edingburghs medeltida ”Old Town” och 18000-talets georgianska ”New town” samt Leith. I den gamla delen ser vi Royal Mile.
* Mot tillägg utfärd på låglandet. Vi besöker Roslyn Chapel, känt från ”Da Vinci koden” samt slottet Traquair House med eget ölbryggeri.
* Mot tillägg Skotsk afton med fyrarättersmiddag och underhållning som består av dans och säckpipemusik.

Resefakta

DATUM. 25 APRIL – 2 MAJ
Pris för medlemmar: 14 550 KR
Pris för ickemedlemmar: 15 550 KR
Reslängd: 8 dagar

I priset ingår

• Flyg Arlanda-Edinburgh t/r.
• Del i dubbelrum med frukost 7 nätter.
• 5 middagar.
• Båttur Loch Ness.
• Whiskyprovning.
• Tre utfärder i höglandet.
• Stadsrundtur Edinburgh.
• Skottlandskännaren Jöran Nielsen är reseledare.
• Besök enligt program.

TILLÄGG

Enkelrum: 2 400 kr
Utfärd Låglandet inkl lätt lunch: 59 pundo
Skotsk afton: 70 pund
Utfärder bokas och betalas på plats i lokal valuta till er reseledare.

Avreseinformation

Preliminära flygtider: Norwegian
UT: Arlanda 08.45-Edinburgh 10.00
HEM: Edinburgh 10.30-Arlanda 13.45

Vi reserverar oss för ändringar utom vår kontroll.

Boka här

Reseskaparna, 08-94 40 40 eller www.reseskaparna.se
E-post: info@reseskaparna.se

Hela programmet:

DAG 1: DINBURGH – GLEN MOHR
Direktflyg till Edinburgh. Vi åker norrut för att resa genom det vackra södra höglandet till vårt hotell. Middag.(M)

DAG 2-4: UTFÄRDER
”Karl för sin kilt” & hundar
Idag bekantar vi oss med trakten där vi bor. Vi besöker en fårherde och ser hur skickligt han vallar får med hjälp av sina bordercollies. Dagen bjuder på en resa med ett veterantåg genom landskapet till ”GlenBogle”. Vi gör ett besök på ett ljungcenter. Middag på hotellet. (F, M)

Slott & whisky
Utfärd till Speyside, en av Skottlands mest berömda whiskyregioner. Här ska vi besöka ett av traktens ståtliga slott med trädgård samt ett av de många whiskydestillerier som finns i området. Vi får provsmaka och ges en inblick i konsten att framställa denna ädla dryck. Gemensam middag. (F, M)

Myternas landskap – Loch Ness
Dagens heldagsutflykt tar oss över hedar, berg och längs sjöar till den berömda Loch Ness. Vi följer Caledonian Canal genom The Great Glen och beskådar det vackra landskapet. Under dagen gör vi en trevlig båttur på Loch Ness. Middag. (F, M)

DAG 5: GLEN MOHR- EDINBURGH
Vi lämnar vårt ”hem” i höglandet och färdas söderut genom ett hänförande landskap med berg, dalgångar och floder och via Perth kommer vi till huvudstaden Edinburgh. Vi gör flera fotostopp samt ett lunchstopp. Middag på lokal restaurang. (F, M)

DAG 6: EDINBURGH, SKOTSK AFTON
Vi inleder med en stadsrundtur i medeltida ”Old Town” och 1800-talets georgianska ”New Town” samt Leith med tillfälle till shopping och lunch. I den gamla delen ser vi Royal Mile och det finns möjlighet att besöka den stolta borgen Edinburgh Castle, som är ett av de mest kända slotten i världen, här kan du beskåda de Skotska kronjuvelerna, äldst i Storbritannien och kröningsstenen, eller den fina Botaniska Trädgården. (F)

DAG 7: EXTRA UTFÄRD LÅGLANDET
Egen dag i Edinburgh eller följ med på en utfärd till Låglandet. Till kvällen samlas vi igen för att äta gemensam middag. (F, M)

Utfärd Låglandet inkl lätt lunch:
Vi besöker Roslyn Chapel, känt från ”Da Vinci koden” samt slottet Traquair House, med en intressant historia som inbegriper Maria Stuart, Queen of Scots. Här finns även deras egna ölbryggeri.

Skotsk Afton:
En av kvällarna i Edinburgh erbjuds Skotsk Afton, en helkväll med traditionell fyrarättersmiddag, dryck och underhållning med sång, musik, dans och säckpipa.

DAG 8: HEMRESA
Transfer till flygplatsen för hemresa. (F)

Boka här

Reseskaparna, 08-94 40 40 eller www.reseskaparna.se
E-post: info@reseskaparna.se

I Senioren nr 9 var det en man som hade lite funderingar kring potenstabletter. Han undrade vem som har råd att använda dessa tabletter, när de kostar mer än 100 kr styck. Detta är inte riktigt sant. Vid besök på Apoteket nyligen tittade jag efter. Ett paket med 4 tabletter kostade 166 kr, ett paket med 12 kostade 309 kr.  I det ena fallet cirka 41 kr/st och i det andra cirka 25 kr/st.
Jag kan också komma med ett tips, som jag själv praktiserat i många år: låt läkaren skriva ut receptet på 100 mg, dela sedan tabletten när den ska användas. Vips har man halverat kostnaden och förhoppningsvis räcker en halv tablett.

”Lennart”

Malena Svarar: Tack för den här noggranna researchen och dina tips. Jag borde ha nämnt att sedan Viagra förlorade sitt patent kan man köpa generiska varianter som kostar mindre. För att göra den här genomgången ännu mer up-to-date kan det tilläggas att det sedan december 2016 också finns ett helt nytt potensmedel som heter Spedra. Det verkar lite snabbare än Viagra och effekten sitter i längre. Det kostar cirka 69 kronor tabletten.

Malena Ivarsson

Jag är 74 år, pigg och vid god hälsa, men på senare tid har min sexuella förmåga försämrats. Jag skulle gärna vilja testa ett potensmedel. Har ingen husläkare eller annan kontakt med sjukvården. Min fråga är hur man får tag på recept till dessa preparat?

” Tacksam för svar, J. S.”

Malena Svarar: Grattis till att du är pigg och vid god hälsa. Det är ändå bäst att du börjar med ett läkarbesök först genom att till exempel anmäla dig till en vårdcentral eftersom potensproblem kan vara tecken på en bakomliggande hjärt- och kärlsjukdom. På nätet kan man se många erbjudanden om att köpa potensmedel men det är riskabelt. Du vet inte vad de innehåller och det är inte läkemedelsbolagen som ligger bakom annonserna.

Malena Ivarsson

Början av varje år är den tid då många av oss funderar på om vi ätit för mycket och rört oss för lite.Det är den tid då flest köper kort på olika gym eller anmäler sig till träningsgrupper, jag själv inräknad.
Det senaste året har vi dessutom i allt större omfattning fått ta del av rapporter om hur träning gör oss friskare, förlänger livet och motverkar eller förbättrar ett flertal olika sjukdomstillstånd. Det är träning som motverkar demens, depression, diabetes, hjärtsjukdom och övervikt.
Samtidigt tänker jag på alla de som har funktionshinder och sjukdomar som gör att de inte kan träna eller ens gå. Det finns även de som inte tycker om att träna och känner motstånd mot begreppet.

Att träning generellt har en positiv effekt på vår hälsa är uppenbart, om än ingen garanti mot sjukdom eller evigt liv. Men jag vänder mig mot det idag ensidiga användandet av ordet ”träning”. För i denna träningens tidevarv har det nästan smugit in sig något negativt i att inte träna. ”Den som inte tränar tar inte ansvar för sin hälsa, är en sämre människa, den får skylla sig själv om den drabbas av sjukdom”.
Det finns även något begränsande i ordet träning, som att det är något specifikt målinriktat och tidsbegränsat. Vardagsmotionen, som promenaden till busshållplatsen, städningen, tvätten, skotta snö eller en avkopplande skidtur hör man sällan talas om i samband med begreppet träning. Nej, det räknas nog inte dit, men kan ändå ha nog så positiva effekter som träning, och dessutom vara förenade med så väl nöje som nytta.

Vardagsmotionen hör man sällan talas om i samband med begreppet träning.

Istället vill jag därför slå ett slag för betydelsen av att vi rör på oss. I det sammanhanget ingår då allt där vi använder våra muskler. För ju mer vi använder musklerna desto mer behåller de sin funktion och lederna sin rörlighet. Rör vi riktigt mycket på dem, kan de även hos oss äldre bli både starkare och snabbare. För de med sjukdomar och besvär som gör att de inte kan röra sig normalt, är det extra viktigt att de använder och rör de muskler de kan, för att motverka ytterligare funktionsinskränkning.

När man talar om att röra sig finns det tre områden som är av speciell vikt för oss äldre – att öva och upprätthålla balans, styrka och kondition. Anledningen till detta hänger främst ihop med att muskelstyrkan i kroppen efter 30-årsåldern minskar med 5-10 procent per tio år och allra snabbast minskar benstyrkan, något man inte minst märker när patienterna ska resa sig ur besöksstolen.
Det som idag uppmärksammas allt mer för att motverka sjukdom och ohälsa är vikten av att öva och upprätthålla muskelstyrkan. Att förstärka muskelstyrkan, styrketräning, innebär att man under ett kort moment utsätter musklerna för en maximal belastning – en rörelse som du bara orkar utföra enstaka gånger innan du vilar och som bör upprepas ett par gånger i följd. Det ökar inte bara muskelstyrkan utan även snabbheten i musklerna, vilket är av stor betydelse för balansen.
För att på bästa sätt förbättra konditionen bör man om möjligt ett par gånger i veckan promenera, städa, åka skidor eller liknande under 30 minuter i en sådan takt att man nästan blir svettig eller att pulsen ökar 40-50 procent.

Man kan även betänka uttrycket Mens sana in corpore sano – en frisk själ i en frisk kropp. Men egentligen lyder citatet ”Du skall bedja för en frisk själ i en frisk kropp”, det vill säga ödmjukt se det som en gåva.

p.s Jag återkommer till ämnet träning i samband med Seniorens kryssningsresa i mars. I övrigt kan jag hänvisa till en utmärkt sammanställning ni finner på internet: FYSS 2015 – FYSS. Där finns mycket information och råd om träning för äldre.

Magnus Eriksson

ROMAN

Sanning och skvaller

av Curtis Sittenfeld, Wahlström & Widstrand

Att göra en modern version av Jane Austens klassiker Stolthet och fördom – kan inte det betraktas som ett helgerån? Men om det är Curtis Sittenfeld som sitter framför datorn känner åtminstone jag en viss förtröstan. Och, mycket riktigt, hon har lyckats över förväntan. Det här är en underbar, rolig, romantisk, satirisk bok som jag sträckläste med stort nöje. Bara hennes skildring av dokusåpavärlden inifrån är värd varenda krona.

FAKTA

Konsten att bli gammal

av Wilhelm Schmid, Lind & Co

Alla vill leva länge men ingen vill bli gammal. En tysk filosof har skrivit en bästsäljare om hemligheten med att åldras lyckligt. Det var när han själv fyllde 60 som han insåg att tiden började ta slut. Hur skulle han på bästa sätt ta vara på de år som fanns kvar? Efter att ha fördjupat sig i ämnet listade han tio punkter som ska lära oss att leva väl medan vi åldras i ett samhälle som betraktar 40-åringar som föredettingar. Klokt och tankeväckande.

POCKET

Utmarker

av Arne Dahl, Månpocket

Kriminalassistent Sam Berger är frånskild, bitter på sin förra fru och lever för sitt arbete. Molly Blom från Säpo har en briljant hjärna och klättrar gärna i berg. Tillsammans överträder de alla tänkbara gränser för polisarbete under jakten på en seriemördare och håller ett tempo som nästan tar andan ur mig. Historien vimlar av labyrinter, oväntade vändningar och falluckor. Lösningen hittar det nya radarparet först när de börjar leta i sitt förflutna.

FAKTA

Två systrar

av Åsne Seierstad, Albert Bonniers Förlag

Varför åker unga kvinnor uppvuxna i väst till Syrien för att kämpa med IS? En dag försvinner plötsligt två skötsamma norsk-somaliska tonårsflickor. Föräldrarna blir förtvivlade när de får beskedet att deras döttrar anslutit sig till vår tids blodigaste rörelse. Med imponerande research rekonstruerar Seierstad flickornas värld och hur de har radikaliserats. En fascinerande och skrämmande reportagebok om en viktig, högaktuell fråga.

BARN

God natt har jag sagt

av Gunilla Hansson, En bok för alla

En kväll när Max och Mia ska sova läser pappa om en tiger som smyger omkring i djungeln. I barnens huvud förvandlas våningssängarna till sovhyddor i vildmarken. För säkerhets skull bygger de ett jättetält i sängen och ligger dödstysta i mörkret. Då hörs ett prassel och Max blir vettskrämd och skriker: Tigern kommer! Tältet rasar och panik utbryter … En rolig bilderbok med stor igenkänningspotential. Från 3 år.

Mae Phim är en liten genuin fiskeort som ligger utmed Rayong Beach, en flera mil lång strand på östra sidan av Siamviken. Det är Bangkokbornas badparadis och här upplever man det äkta Thailand med en skön och avstressande atmosfär.
Mae Phim passar bäst för den som vill uppleva lokalt thailändskt vardagsliv samtidigt som man har en avkopplande semester.
Här finns ca 60 små familjeägda restauranger, kaféer och butiker. Prisnivån ca 30 procent lägre jämfört med »charterorterna« i Thailand. Klimatet är bra året om, även under regnperioden är det oftast soligt och alltid varmt.

Ur programmet:

• Utflykt till Rayong akvarium som visar djurlivet i vår del av Siamviken och ger en fristad åt utrotningshotade sköldpaddsarter.
• Utfärder: handelsträdgård för orkidéer; shopping i staden Rayong och middag på den unika regnskogsrestaurangen Tamnanpar; fruktodling där vi får äta så mycket frukt vi orkar och besök på lokal marknad.
• Kvällstur på flodbåt med middag samt »skådespel« med eldflugor.
• Två dagar i Kambodja där vi besöker det berömda tempelområdet Angkor Wat och Angkor museum. Utflykt till Banteay Srei. Middag med show på lokal restaurang.
• Sista natten bor vi på ett fyrstjärnigt hotell vid Bangkoks flygplats där vi äter en gemensam avskedsmiddag.

Resfakta

DATUM: 2-17 november.
PRIS FÖR MEDLEMMAR I SPF SENIORERNA: 29 985 kr.
PRIS FÖR ICKE MEDLEMMAR: 31 985 kr.
TILLÄGG: Enkelrum: 4 200 kr. (Den som bokar enkelrum får ett dubbelrum för eget bruk).

I PRISET INGÅR

• Flyg t/r inkl alla kända skatter och avgifter. Avresor från Arlanda, Kastrup, Landvetter, Umeå, Helsingfors.
• Transfer med egen buss t/r flygplatsen – hotellet.
• Visumkostnad till Kambodja.
• Påkostade frukostbufféer på det 4-stjärniga hotellet i Kambodja samt i Bangkok.
• I Mae Phim enkel frukost, ibland som buffé.
• 14 middagar på olika lokala restauranger och hotellen.
• Lunch dag 13, 14 och 15.
• Tre helkroppsmassager à ca en timme.
• Svenska reseledare och svensktalande lokalguider.
• All dricks under måltider och utfärder.

Bokning

Boka din resa på www.cksresor.se eller ring 044-209 090.

Preliminärt program Thailand-Kambodja:

Dag 1
Vår resa startar avresa från Arlanda med Finnairs Airbus via Helsingfors. Flygtiden till Helsingfors är ca en timma och därifrån till Bangkok ca 9 timmar och under flygningen serveras dels middag och dels frukost. OBS att inte bara maten utan även drycker är gratis.

Dag 2
Vi landar tidigt på morgonen lokal tid (sex timmars tidsskillnad) och efter passering av passkontrollen tar vår buss och reseledare oss till Mae Phim, det tar ca två timmar plus en bensträckare. När vi kommer dit gör vi först en kort orienteringstur innan vi bjuds på lunch på hotellet. Kanske vill ni redan nu ta ert första dopp i vad som anses vara Thailands renaste badvatten innan vi äter vår välkomstmiddag vid hotellets pool.

Dag 3-12
I Mae Phim slappnar man av från vardagen, här existerar inte ordet stress. De stora upplevelserna är att åka med på utfärderna, bada i det kristallklara vattnet, få massage och ta promenader utmed den långa stranden.

Dag 13
Vi startar kl. 08.00 från Mae Phim och vår buss och reseledare oss de ca 38 milen (tar ca 6 timmar) mot Kambodja och där vi strax före gränsen stannar för gemensam lunch på en lokal restaurang. Efter gränspassagen och visering (ni behöver endast ha med er två foton, resten ordnas vid gränsen) kör vi vidare mot Siem Reap och Angkor Wat och när vi anländer dit gör vi först en kort orienteringstur innan vi checkar in på vårt 4-stjärniga hotell. Middag på lokal restaurang.

Dag 14
Efter frukost börjar vi dagen med en utflykt till Banteay Srei, känt för sina ristningar i den rosa sandstenen och därefter äter vi en gemensam lunch på lokal restaurang. Eftermiddagen kommer sedan att ägnas åt besök på flera kända platser och det berömda tempelområdet Angkor Wat som var grunden till Khmerernas imperium, här vi får njuta av tempelområdet ända fram till solnedgången. Middag med show på lokal restaurang.

Dag 15
Efter frukost gör vi ett besök på Angkor Museum och därefter lunch på lokal restaurang. Efter lunchen påbörjar vi vår färd till Thailand och 4-stjärniga hotell Novotel vid Bangkoks flygplats dit vi anländer på kvällen efter ca 35 mils färd (tar ca 6 timmar) och här äter vi en gemensam middag.

Dag 16
Hemresa enligt nedanstående tider.

I resans pris ingår – utöver det ovanstående under dagarna i Kambodja följande 6 utfärder i Mae Phim:

• Tre timmars utfärd till Rayong akvarium – ett projekt från det Thailändska kungaparet som visar djurlivet under ytan i den del av Siamviken vi befinner oss samt ger en ”fristad” åt utrotningshotade sköldpaddsarter. På väg tillbaka mot Mae Phim besöker vi också ett tempel som ”vaktas” av en flock – snälla – apor.
• Halvdags naturutfärd till en handelsträdgård med bl.a. orkidéförsäljning, en riktigt genuin fiskeby, Mae Phims ”Lilla Venedig” m.m.
• Halvdags shopping- och middagsutfärd till shoppingcentra i staden Rayong och den unika regnskogsrestaurangen Tamnanpar (www.tamnanpar-rayong.com)
• Halvdagsutfärd till en enorm fruktodling där vi guidas runt samt får äta så mycket frukt vi orkar
• Eftermiddagsutfärd till en lokal marknad
• Kvällsutfärd till en flod där vi åker båt med middag ombord samt upplever ”skådespelet” med Eldflugor

Bokning

Boka din resa på www.cksresor.se eller ring 044-209 090.

Ombord på MS Finnmarken råder en lugn atmosfär och måltiderna kommer från lokala leverantörer längs kusten. I vår resa ingår det mesta såsom flyg, övernattning i Kirkenes med välkomstmiddag, 5 nätters kryssning med helpension och vår egen kunniga färdledare.

Ur programmet

• Om väder och vind tillåter gör vi en avstickare i Trollfjorden som är 2 km lång och endast 100 meter bred.
• Gemensam utflykt En smak av Vesterålen med besök på Hinnöya och Trondheneshalvön.
• Vi upplever Vegaöarnas skärgård i Helgelandskusten.
  Vi passerar de sju fjälltopparna de Syv SØstre och Torghatten, några av de klassiska sevärdheterna under resan.
• Vi korsar Polcirkeln vid 66˚33 N.
• Vi besöker Trondheim, Norges första huvudstad.

Resfakta

DATUM: 22-28 augusti 2017.
RESAN: Flyg Stockholm-Oslo-Kirkenes den 22 aug. Övernattning på hotell i Kirkenes 22-23 aug. Kryssning med MS Finnmarken från Kirkenes den 23 aug och ankomst i Bergen 28 aug. Flyg Bergen-Oslo-Stockholm den 28 augusti.
PRIS FÖR MEDLEMMAR I SPF SENIORERNA: 19 600 kr per person.
PRIS FÖR ICKE MEDLEMMAR: 20 600 kr per person.

I PRISET INGÅR

• Del i insides dubbelhytt.
• Flyg med Norwegian Stockholm-Oslo-Kirkenes och retur Bergen-Oslo-Stockholm.
• En övernattning med del i dubbelrum på Scandic Kirkenes hotell inklusive frukost mellan 22-23 aug.
• 2-rätters välkomstmiddag i Kirkenes (exkl dryck) den 22 aug.
• Kryssning med Hurtigruten Kirkenes – Bergen inkl fem övernattningar del i insideshytt (USPI-hytt).
• Busstransfers i Norge enligt programmet.
• Utflykt En smak av Vesterålen.
• Sex frukostbufféer.
• Sex lunchbufféer (exkl. dryck).
• Fem middagar (blandat buffé och 3-rätters, exkl. dryck).
• Färdledare från Bengt-Martins hela resan.

TILLÄGG HYTTER: Fönsterhytt i fem nätter: 2 000 kr per person. Enkelrumshytt: ca 6 995 kr. Fler hyttalternativ finns.

Boka såhär

Ring 054-10 24 05 eller via www.bengt-martins.se/senioren

Program

Dag 1
Avresa tidig morgon från Stockholm och ankomst kring lunchtid Kirkenes är en liten ort med ca 3400 invånare, staden ligger vid Barentshav nära ryska gränsen. Vår transferbuss hämtar oss och det finns tid att på egen hand utforska denna nordliga stad där vi befinner oss faktiskt längre österut än både Istanbul och St. Petersburg. På kvällen avnjuter vi en 2-rätters välkomstmiddag tillsammans (exkl. dryck),

Dag 2
Efter frukostbuffén beger vi oss till Hurtigrutenskajen där vi får kliva ombord MS Finnmarken. Vi avnjuter en god lunchbuffé ombord och vårt fartyg avgår strax därefter. Innan vi har nått vår slutdestination Bergen har vi färdas 240 landmil och vi kommer att lägga till i 34 hamnar. På eftermiddagen lägger Hurtigruten till vid kaj i Vardø, som är Norges ostligaste hamn. Vi fortsätter vår resa längs Varangerhalvön i Båtsfjord innan vi på kvällen gör dagens sista stopp i Berlevåg, som är känt för Norges mest berömda manskör.

Dag 3
Nattetid lägger vi till i Mehamn och Kjøllefjord. Tidig morgon lägger vi till i Honningsvåg. Staden som har ca 2 500 invånare är Norges nordligaste stad, sommartid upplevs midnattssol med dagsljus dygnet runt och under två vintermånader är staden i totalt mörker. Vi äter middag tillsammans innan vi kl 23.45 ankommer till Tromsø, en liten storstad vid Norra Ishavets strand. Tromsø är stolta att ha såväl världens nordligaste golfbana som världens nordligaste symfoniorkester och världens nordligaste universitet. Tips på utflykt: ”Midnattskonserten” i Tromsø ishavskatedral fyller kyrkan av norsk folkmusik, klassisk musik och psalmer (ca 600 kr per person)

Dag 4
Denna dag kommer bli en dag att sent glömma, vi passerar ögrupperna Lofoten och Vesterålen som är något en höjdpunkt på vår resa. Om tid och vädret tillåter gör vi en avstickare in i den fantastiska Trollfjorden, havsörnens rike och en fjord på endast 2km längd och 100 meter bredd, bergsväggarna kommer så nära fartyget att vi nästan kan ta på dem. Mot kvällningen lägger vi till i Svolvaer, huvudorten på Lofoten.
Här genomför vi vår gemensamma utflykt ”En smak av Vesterålen” där vi besöker Hinnöya med sina vackra fjordar och branta fjäll, vi lär oss om historien bakom detta vackra landskap under vår 4h långa utflykt som även tar oss till Trondheneshalvön.

Dag 5
Vi kommer att passera polcirkeln vid 66° 33 N. Polcirkeln förflyttas ca 15 meter per år (p g a planeternas gravitation) så jämförelsevis med de äldre kartböckerna ligger inte dagens polcirkel på samma ställe. Längs Helgelands kust ligger legenden om de sju fjälltoppar ” de Syv Søstre”, på mellan 900 och 1000 meter höjd.
För att avsluta dagens fantastiska vyer åker vi förbi Torghatten, det 260 meter höga fjället med ett hål rakt igenom sig.

Dag 6
Under tidig morgon har vi kommit fram till Trondheim, Norges första huvudstad. Trondheims mest kända byggnadsverk är katedralen Nidarosdomen som vi man kan besöka genom utflykten ”Trondheim med Nidarosdomen” (ca 530 kr per person). Nidarosdomen byggdes mellan år 1070-1300 och hade namnet ”Cor Norvegiae” (Norges hjärta) innan reformationen 1537. Katedralen är byggd över St. Olavs begravningsplats.

Dag 7
Bergen är en internationell stad med småstadens charm, de mest kända sevärdheterna är Hansakajen Bryggen som finns med på UNESCO:s världsarvslista. När vi kommer iland i Bergen har vi färdas dryga 2400 km av unika naturupplevelser. Vår buss väntar på oss för att ta oss ut till flygplatsen där vi flyger tillbaka till Stockholm och landar kvällstid.

Boka såhär

Ring 054-10 24 05 eller via www.bengt-martins.se/senioren

Livet tycks fullt av möjligheter för förre skrädderiarbetaren Oskar Valdemar Napoleon Blom när han en bländande augustimorgon i början av förra seklet precis klockan åtta lämnar fängelset på Långholmen, där han tillbringat nio månader för stöld av en till skyltning uthängd kavaj. Ett hårt straff. Visst. Men det var andra resan.
Han är huvudpersonen i Hjalmar Söderbergs novell Blom från 1903.

Namne

Livet tycks fullt av möjligheter också för en annan man vid namn Blom som lämnar samma fängelse en dag i augusti nästan fyra decennier senare efter att ha avtjänat ett straff, oklart hur långt men uppenbarligen för ännu en bilstöld.
Denne Blom är huvudpersonen i Thorsten Jonssons novell Mälaren runt från 1941. Släktskapet med Söderbergs Blom slås fast redan i inledningen: ”Han hette Blom; Valdemar efter pappa—”.

Det råder ingen tvekan om att Mälaren runt är ett slags hommage från Thorsten Jonsson till Hjalmar Söderberg

Blom är en av fyra nätta volymer i den box med Söderberg-noveller som förlaget Novellix nyligen gett ut. Denna novell publicerades första gången 1903 i Publicistklubbens tidskrift Julqvällen. Den ingick senare i den novellsamling som Söderberg gav ut 1907, Det mörknar över vägen.
Mälaren runt ingår i den samling kriminalnoveller som Thorsten Jonsson gav ut 1941, Fly till vatten och morgon. Novellen är den enda i samlingen som inte bygger på ett autentiskt brott.

Vyer från bron

Båda författarna låter sina huvudpersoner dröja en stund på den lilla bro som förbinder Långholmen med Södermalm innan de, Blom den äldre och Blom den yngre, fortsätter mot friheten och sina respektive öden.
Söderbergs Blom samtalar kort med en ledig fångvaktare som försöker meta mört med små saffranskulor. Pilträden doppar sina grågröna blad i Långholms-sundets vatten, vassen vajar för morgonvinden och i fonden, långt borta, står Stockholms kyrkor och torn i blått soldis, ”som ristade med en fin nål”. Blom frestas att följa med en ångslup som lägger till vid en brygga, men han avstår.

Även Jonssons Blom stannar till på bron, lutar sig mot räcket och tittar på motorbåtarna som ligger tätt intill varandra i vattnet under pilarnas grenar. Han ser Storkyrkans och Riddarholmskyrkans torn långt borta på andra sidan vattnet. ”Det genombrutna tornet på Riddarholmskyrkan skars av upptill av Västerbrons undre båge, som på bägge kanalstränderna gick ner i grönskan.”

Litterärt citat

Idag, 2016, metar ingen fångvaktare från bron, men pilarna doppar fortfarande sina grenar i kanalen där moderna motorbåtar guppar lojt. I broräcket sitter hänglås som tecken på evig kärlek. En dagisgrupp i gulgröna västar traskar över bron. En ung kvinna i svart med orange-färgade skor kommer joggande efter ett träningspass på holmen.
Stadens kyrkor och torn syns långt borta, och rätt placerad ser man att Riddarholmskyrkans genombrutna torn skärs av upptill av Västerbrons valv. På det västra broräcket sitter en litterär skylt med ett citat ur Mälaren runt.

Likartade karaktärer

Söderbergs och Jonssons noveller skiljer sig visserligen åt till både stil och innehåll, men utöver huvudpersonernas namn, deras bakgrund på Långholmen och faktum att de träder ut i friheten en augustimorgon och dröjer en stund på bron finns det även andra, uppenbara likheter mellan dem: de är lättsinniga, ganska självupptagna, rent av lite fåfänga.

Båda är till exempel mycket måna om sin klädsel. Nästan det första Blom den äldre gör i sin frihet är att köpa en svart filthatt, en ren vit krage och en lysande blå halsduksrosett. Han låter raka sig på en rakstuga och fotografera sig hos en fotograf på Hornsgatan.
Blom den yngre konstaterar redan på Långholmsbron att hans byxveck är vassa och att hans skjorta går bra till den grågröna kostymen. Han rättar till den gula slipsen och speglar sig i en spegel som han tar upp ur plånboken i bröstfickan. Egentligen borde man inte bära plånboken i kavajens bröstficka, det fördärvar fallet på kavajen, tänker han för sig själv.

Hommage

Det råder ingen tvekan om att Mälaren runt är ett slags hommage från Thorsten Jonsson till Hjalmar Söderberg. Enligt P O Enquist, som 1966 lade fram en licentiatavhandling om Thorsten Jonssons novellsamling, berättade Jonsson en gång för en nära vän att hans novell kan ses som en replik på Söderbergs novell.

Människor och miljöer i Hjalmar Söderbergs noveller, romaner och skådespel är oftast borgerliga, men med Blom skapade han ”en proletärbild” som Erik Lindorm i en artikel redan 1909, storstrejkens år, räknade till den bästa i genren. Söderberg själv tyckte att han hade skrivit ett stycke i Henning Bergers anda, ”en gangsterartad, smått äventyrlig novell”.

Beskedlig gangster

Som gangster är Söderbergs Blom beskedlig. Före kavajstölden hade han begått ett ganska lindrigt brott; han hade tagit 30 kronor från sin fästmö Tekla som hon i själva verket hade tagit ut från banken för att låna ut till honom – men eftersom hon fått klart för sig att Blom inlett en förbindelse med hennes väninna Edit hade hon polisanmält honom för stöld.

När han lämnar Långholmen är denne Blom dock full av tillförsikt.

När han lämnar Långholmen är denne Blom dock full av tillförsikt. Han har 80 kronor på fickan, ersättning för det arbete han utfört som fånge, och dessutom ett intyg från fängelsedirektören om gott uppförande.
Från Långholmsbron får vi följa Blom till Brännkyrkagatan, där han äter biffstek med lök på en restaurang innan han går vidare till klädaffären, rakstugan och fotografen på Hornsgatan.

Liljeholmen

Så småningom hamnar denne Blom vid Liljeholmsbron på andra sidan Södermalm. Vid denna tid var bron en flottbro och dess norra fäste låg några hundra meter väster om den nuvarande bron, alltså ungefär där Liljeholmsbadet nu ligger.
Det sjuder av arbetsliv:

Mjölksurror skramlade och smålurviga bondhästar stretade mödosamt med sina pinnkärror uppför det branta landfästet. Från de hundra fabriksskorstenarna kring Årstavikens stränder stego rökarna stilla och pelarrätt mot höjden som från ett herran behagligt offer.

Förebåd

Blom matar ankor med smulor från skorpor han tagit med sig från matstället på Brännkyrkagatan och skrattar högt då det blir slagsmål bland fåglarna, som stjäl munsbitar från varandra.
Den som har något skall passa på det han har, annars kommer en annan och tar det, tänker Blom – och förebådar med denna tanke vad som sedan händer i novellen.

Faller för frestelse

Det är mycket varmt denna augusti-dag, på andra sidan Liljeholmsbron står nässlorna och kardborrarna gråa av damm. Blom tar av sig kavajen, slänger den över axeln och går Liljeholmsvägen fram visslande på en munter melodi. Miljön är lantlig, än ska det dröja något decennium innan området börjar bebyggas på allvar.

Till sin överraskning träffar Blom en ung kvinna. Det visar sig vara Edit, som han älskade vid sidan av Tekla. Hon småler vänligt och tycks inte obehagligt berörd av att se honom. Inte överraskande följer hon honom in på en skogsstig. Över grantopparna seglade långsamt ett vitt sommarmoln.

Fickan är tom

Blom väcks av regndroppar. Han är ensam. Kavajens bröstficka är tom. Pengarna och rekommendationsbrevet från fängelsedirektören är borta.
En plötslig vindil sköt som en vit blixt genom silverpopplarnas bladverk, och en rasande regnby piskade honom i ansiktet.
Så slutar Hjalmar Söderbergs novell. Om skrädderiarbetaren Oskar Valdemar Napoleon Bloms fortsatta liv kan vi bara spekulera …

bilen i novellen står med kylaren mot Långholmsgatan; högertrafik infördes ju först 1967

Frestas

Blom den yngre, i Thorsten Jonssons novell, möter frestelsen redan när han lämnat Långholmsbron och svängt av till vänster på Högalidsgatan. En bit uppför backen står en sandfärgad bil vid trottoarkanten och blänker, en Ford av årets modell. Nyckeln sitter i.
Blom går upp till Långholmsgatan. Inom sig känner han hur det skulle vara att sitta i den. Han går till höger på Långholmsgatan, till höger igen på Verkstadsgatan – förbi bensinstationen där en mörkblå Chevrolet står med slangen från macken ned i tanken – och sedan till höger in på Folkskolegatan och nedför trapporna tillbaka till Högalidsgatan.

Vänstertrafik

Forden står kvar. Valdemar Blom hukar sig, vrider upp bildörren med vänster hand, glider in under ratten, vrider om nyckeln med höger hand och sätter foten på startpedalen.
Med god fart kommer han upp till planen vid Västerbron och svänger till höger. (Han måste ha gjort en u-sväng på Högalidsgatan, tänker jag när jag står i backen nedanför trappan från Folkskolegatan – men inser sedan att bilen i novellen står med kylaren mot Långholmsgatan; högertrafik infördes ju först 1967.)

Säg den lycka …

Det är broöppning på Liljeholmsbron, men efter en stund är Blom på väg. Han far förbi kåkar och villor med trädgårdar och grönska som är vit av damm bakom staketen. Vi följer honom till och förbi städer och samhällen runt Mälaren. Han köper krusbär, ett äpple och choklad av en gumma i en kiosk och hallon av en liten flicka vid vägkanten. Han äter lunch i Mariefred och middag i Kungsör.
Det är mörkt när Blom passerat Köping. Han får punktering på vänster bakdäck som han inte kan laga i mörkret. Han lyckas övernatta på ett hotell utan att betala för sig. När han kommer tillbaka till bilen nästa dag hittar han alla elva hjulmuttrar han tappat i mörkret föregående kväll.

Då kommer en man i uniform fram mellan träden och en annan man i uniform klivande bland buskarna. När Blom vänder sig för att fly står en man i mörkblå uniform på vägen.
Alla tre kom emot honom. De log allesammans.

Så slutar Thorsten Jonssons novell. Om den unge Bloms närmaste framtid behöver vi inte ens spekulera; han hamnar förstås än en gång på Långholmen. Och sedan? Vi kan bara ana.

Markant skillnad

Även om det finns vissa likheter mellan Blom den äldre och Blom den yngre finns det åtminstone en markant skillnad mellan dem; Blom i Söderbergs novell utsätts för ett brott medan Blom i Jonssons novell begår ännu ett brott. Det finns också tydliga skillnader i de båda författarnas syn på respektive huvudperson.

Gemytlig

Hjalmar Söderberg skildrar sin Blom som ganska gemytlig. Han är vänlig och han möts av vänlighet och en viss omtanke. Den verklighet han träder ut i efter sin fängelsevistelse är full av liv. Författaren skildrar honom med en viss sympati; visserligen har Blom inte varit särskilt ordentlig i sitt leverne, men att han hamnat i fängelse beror framför allt på olyckliga yttre omständigheter – brist på pengar – och nu blir han själv offer för stöld. Slumpen styr. Shit happens.

Egocentrisk

Thorsten Jonssons Blom är inte alls lika sympatiskt skildrad. Den verklighet han möter efter Långholmen är tyst, livlös. Han låtsas vara någon annan än han är, han använder ett språk som han tror är fint och förtroendeingivande men som bara är omständligt och tillgjort. Han är egocentrisk.Under sin resa runt Mälaren söker han kontakt med många olika människor. Han misslyckas, men samtidigt framgår det att han egentligen inte är intresserad av någon annan än sig själv.

Novellerna lever

Skälet till att han än en gång stjäl en bil är inte ekonomiskt; det framgår bland annat av att han kastar bort den portfölj som ligger i bilen utan att ens titta i den. Skälet till bilstölden är psykologiskt, patologiskt. Han kan inte låta bli.

Varken Söderbergs Blom eller Jonssons Blom kan påverka sina öden – men av helt olika skäl. Novellerna lever.

Text Kurt Mälarstedt
Foto Tomas Södergren

Helt oväntat var det inte. När Eivors brittiske man Derek fick sin Alzheimer-diagnos 2006, hade de båda två sedan länge förstått att något var fel. Han tappade bort saker, glömde nycklar, cyklar försvann, kläder försvann… Det blev alltmer svårt att ignorera att något inte stämde. Derek Martinus, regissören och tv-producenten som var van att ha full koll på sitt liv in i minsta detalj, höll på att tappa greppet.

Som Eivor skriver i boken: ”Han åkte rutschkana mot glömskan”.

Ville dö

– Själv förstod jag på allvar att något var fel när vi åkte till Spanien med vår äldsta dotter och hennes två små barn. Han ställde exakt samma fråga två gånger i följd, vilket kändes märkligt. Och han tappade bort väskan med blöjor och allt till småbarnen på flygplatsen.

Jag bestämde mig tidigt för att följa med sjukdomen, inte se tillbaka, inte heller framåt Eivor Martinus

Dereks första reaktion när han fick diagnosen var att han ville dö. Han ville få hjälp att dö, innan det var för sent, innan sjukdomen slagit klorna riktigt djupt i honom.

Så bra som möjligt

– Men det var bara under den första chocken han sa det, som tur var gav han upp den tanken ganska snart. I grund och botten var han en levnadsglad och positiv människa, och jag bestämde mig tidigt för att följa med sjukdomen, inte se tillbaka, inte heller framåt. Bara försöka se till att vi kunde ha det så bra som möjligt den tid som var kvar, säger Eivor.

Roligt också

De fortsatte att åka skidor varje år, och att tillbringa somrarna i sommarhuset i Blekinge. Deras hus i London där de bott i nästan fyrtio år såldes, och de flyttade till en mer praktisk lägenhet.
– Jag vill ändå förmedla att det faktiskt inte bara var jobbigt hela tiden Derek var sjuk, säger Eivor. Vi hade mycket roligt tillsammans också. Våra sista åtta år tillsammans, från att han fick sin diagnos till att han gick bort, var både givande och gripande, även om det stundtals var mycket svårt. Derek hade varit så stressad i sitt yrkesliv, men nu upplevde han här och nu mycket starkare. Han kunde stå vid sommarhuset i Blekinge och bara lyssna på fåglarna. Ofta utbrast han ”vad vackert det är!”

Öppen mot vännerna

Derek var snabb med att tala om för sina vänner att han fått Alzheimers sjukdom. Vissa visste kanske inte vad de skulle säga, men det var ändå bra att alla visste. Eivor pusslade ihop så att det alltid fanns någon som kunde besöka Derek, för att han skulle få sällskap och för att hon själv skulle få lite tid till annat.

Eivor kan bara minnas en enda gång under Dereks sjukdom som hon bröt ihop ordentligt. Och det var när han mot slutet av sjukdomen blivit aggressiv och plötsligt attackerade henne fysiskt hemma i vardagsrummet, inför två skräckslagna barnbarn.

– Han kände inte igen mig, tog tag om min handled och drog mig mot balkongen. Han hade något demoniskt över sig, det var mycket skrämmande. Mitt tolvåriga barnbarn ringde polisen som kom och fick sätta handbojor på honom.

En sorg

Efter den här incidenten insåg Eivor att det inte gick längre. Derek kunde inte bo kvar hemma längre.
– Det var en sorg för mig, jag kände att det var över. Men jag var ändå tacksam att jag slapp hjälpa honom med allt fysiskt och praktiskt. När han flyttat till boendet kunde jag koncentrera mig på att försöka stimulera honom, jag läste poesi och pjäser för honom, berättade om oss. Han visste ju inte längre vem jag var då, men han sa lite kryptiskt när han lyssnat färdigt på historien om oss: ”I think they’re ok, actually”. Jag vet inte riktigt vad han menade, men lite trösterikt kändes det.

Dråpligt

Eivor skrattar ibland när hon tänker tillbaka på en del dråpliga minnen från sista tiden med Derek. Som det här med att han älskade att vara naken. Den sista semestern de gjorde hela familjen ihop gick till Kanarieöarna. Eivor hade hyrt ett hus där de alla fick plats, hon och Derek och de två döttrarna med familjer.
– Derek ville bara vara naken, han kunde lägga sig naken på en av solstolarna och så brukade något av barnbarnen gå fram och lägga något över honom. Lika kul var det inte sen när vi kom tillbaka till London och skulle gå ner och simma i poolen som finns i vårt lägenhetskomplex, när Derek kom ut spritt språngande naken från herrarnas omklädningsrum …

Jag ville inte att det skulle ta slut, men nu efteråt känner jag ändå att tio vitala år försvann ur mitt liv. Eivor Martinus

Förstörde

När Derek flyttade in på boendet följde först en jobbig period där han var rasande och utåtagerande.
– Han slet loss garderobsdörren i sitt rum, rev ner namnskylten på dörren, bröt av antennen på radion…. Hela tiden fick jag samtal från personalen om saker som hänt. De hade honom på en lista över patienter som behövde flyttas till en annan avdelning. Men jag bönade och bad att han skulle få stanna, och till slut lugnade det ner sig.

Tio år

Trots allt det tunga hade Eivor aldrig tankar som ”kan det inte ta slut nu?”.
– Nej, jag ville inte att det skulle ta slut, men nu efteråt känner jag ändå att tio vitala år försvann ur mitt liv. När Derek dog 2014 kände jag att jag själv blivit mycket äldre. Det kan jag känna vemod över. Men jag ångrar inget, jag gjorde det bästa jag kunde för Derek och det känns bra. Hur hade jag kunnat göra annorlunda?

Text och foto: Ulrika Palmcrantz

Christina Winner kallar sig Sveriges äldsta kvinnliga stå upp-artist. 77 år gammal står hon på scen och skojar om allt. Ingenting är så allvarligt att man inte kan skämta om det, särskilt inte ålder.
– Humor är ofta allvar som slår kullerbyttor. Jag har väl egentligen i hela mitt liv försökt fokusera på det som är bra, eftersom det man fokuserar på har en tendens att växa, säger Christina.

Vågar

Lite över 70 bestämde hon sig för att ge stå-upp-komedin en chans.
– Jag tyckte mest att det var gubbar och killar som höll på med det, och tänkte att det kanske finns en poäng att jag, som kvinna och äldre, också vågar ställa mig på scen och skämta.

Med Babben

Nu uppträder hon på pubar och andra ställen runt om i landet, även hos många SPF-föreningar. Hamburger Börs i Stockholm har hon också uppträtt på, tillsammans med bland andra Babben Larsson i en föreställning som hette Bara brudar.
– Då var jag allt ganska nervös, det var ju stor publik. Men Babben var stöttande, och hon är ju så rolig också.

Man slutar inte vara nyfiken för att man blir gammal, man blir gammal för att man slutar vara nyfiken.

Ihopklumpade

Det här med ålder och hur vi ser på den är ett återkommande ämne i Christinas framträdanden. Ett viktigt ämne tycker hon, eftersom ålderism tyvärr är alltför vanligt förekommande i vårt land.
– Man klumpar ihop alla äldre, och tar inte till vara på den kompetens som finns hos oss. När slutar egentligen erfarenhet att vara en tillgång? Ålder är subjektivt, man kan se på sin ålder på olika sätt. När man är 30 tycker man att 50 är gammalt, nu när jag är 77 tycker jag inte 80 är särskilt gammalt. Man slutar inte vara nyfiken för att man blir gammal, man blir gammal för att man slutar vara nyfiken.

Förluster

Nyligen skrev Christina också en bok, med lite tillbakablickar på sitt liv, tankar, reflektioner och kåserier. … i huvet på en 40-talist heter den, och hon beskriver den som en ”mental berg- och dalbana”. Svårigheter hon varit med om, som en våldtäkt och att ha förlorat sin son när han bara var 25, varvas med tankar kring livet, och minnen från uppväxttiden.
– Det är i alla fall en sak som de flesta som blir äldre har gemensamt, att man varit med om förluster i sitt liv. Det är svårt, jag brukar berätta om att jag gjort ett särskilt rum för min son i mitt hjärta, för att kunna gå vidare med livet. På något sätt har man alltid ett val, man kan välja själv om man ska leva vidare eller bli en bitterfitta eller butterballe, förlåt uttrycket, men jag brukar säga så.
Och själv har hon gjort sitt val, för länge sedan.
– Det gäller att försöka se det komiska i tillvaron. Det är det som hjälpt mig genom livet.

Det är dvärgpinschern Kalle som först hör oss, och ger upp en serie skarpa skall för att varna husse och matte att det kan vara inkräktare på gång. Margareta öppnar dörren och lyfter upp Kalle, som snart får ge upp sin kamp.
Lägenheten som Björn och Margareta bor i är ljus och rymlig, med fantastisk utsikt mot Maria kyrka. Anrik är den också, Björn berättar att August Strindbergs dotter Greta bott här, liksom glaskonstnären Erik Höglund.

Konst och böcker

De stora rummen är fyllda med konst, och böcker från golv till tak. Några av tavlorna har Björn gjort själv, några har yngste sonen August gjort och andra har hans pappa Sigvard målat. Plus att Björn gillar att köpa konst också.
– Men jag har sagt att det är köpstopp nu, det får inte plats mer! säger Margareta.

Margareta agent

Det är hon som ”håller koll” på Björn. Sedan hon pensionerade sig från sitt arbete som skolsköterska för sex år sedan, har hon blivit hans agent. Hon bokar intervjuer och föreläsningar och andra medieevent som Björn är med på. Och det är hon som köper alla hans kläder.
– Ja, det blir bäst så, säger Björn. En gång köpte jag kläder själv, och de fick jag lämna tillbaka. Margareta vet precis vad jag vill ha, och vilken storlek som blir bäst.

Långt äktenskap

Han ger sin fru en tacksam blick, det gör han ofta. Hon är hans stomme i tillvaron, den som alltid står trygg vid hans sida när det ibland stormat ganska hårt. Fyrtioett år har de hållit ihop, i fjol åkte de till Kap Verde för att fira fyrtio år som gifta.
– Vi har aldrig slängt i dörrar eller skrikit åt varandra, säger Björn. Visst har det varit meningsskiljaktigheter ibland, men vi har aldrig haft någon kris på det sättet. Och jag har aldrig stängt någon dörr om mig när jag skriver. Det är bara självgoda författare som gör det. För mig har barnen och familjen alltid varit viktigast.

Vill ha sällskap

Faktum är att han inte heller trivs ensam. Att isolera sig för att främja skapandet ligger inte för honom. När Margareta arbetade tidigare, och han var ensam om dagarna, kunde han ha lite svårt att koncentrera sig. Det gick lättare när hon var hemma.
– Ofta var det så att vi åt middag tillsammans när jag kom hem, och sen gick du ner till arbetsrummet och skrev. Då kunde jag undra lite vad du gjort hela dagen … säger Margareta och ler.
– Det är roligare när man är två. Roligare att äta, prata, bara att ha någon vid sin sida. Jag trivs bäst då, säger Björn.

Duckar inte

Han är vad man måste kalla en ja-sägare. Han duckar inte för nya utmaningar, och ställer gärna upp i olika tv-program, intervjuer, reklam och andra event. Just när vi ses har han en särskilt fullmatad vecka i media framför sig. Inom loppet av en dryg vecka kommer han att synas i flera program i tv, som Skavlan, Vänligen Lars Lerin, Parneviks, Efter tio. Plus att SVT ska sända en dokumentär om honom som Dennis Larsson, en ung tv-fotograf Björn träffade då han var med i Melodifestivalen, arbetat med under fyra års tid.
– Det är svenskt rekord i medial exponering, det är det faktiskt, säger Björn om den späckade veckan.

 Ju ärligare du är, desto mer får du utstå om du har stor träffyta. Och det har jag.

Visar nya sidor

Dokumentärfilmen är den han är mest stolt över, i den visas sidor av honom han aldrig visat upp tidigare. Plus att familjen deltar. Björn beskriver den som en ”kröning över sitt författarskap”. Han spelar upp trailern till filmen för oss, där man hör sonen August prata om sin pappa. ”Den dagen han tystnar kommer jag bli rädd”, säger han bland annat.
– Åh, vad bra han är där, August! Man skulle ha kunnat göra en film om honom, så bra var han, säger Björn.

Försöker bromsa

Margareta är inte alls lika förtjust i offentligheten, och försöker ofta bromsa. Vissa saker har hon sagt blankt nej till, och då har Björn backat. Men det är inte alltid det går som hon vill.
– Det som är svårt är att ibland ringer de först till mig, och så säger jag nej, sen ringer de till Björn, som säger ja.
Eftersom Björn figurerar så mycket i media har han blivit en riktig ”kändis”. En som folk vänder sig om efter på gatan. Faktum är att Margareta helst inte går ut tillsammans med Björn.
– Nej, då ska han bara skriva autografer och vara med på selfisar. I Skåne kan vi gå ut tillsammans, men helst inte här.

Björn Ranelid

Ålder: 67
Familj: Frun Margareta, barnen Alexander, 45 (från tidigare äktenskap), Agnes, 39 och August, 30. Dvärgpinschern Quasimodo »Kalle«, 10 år.
Yrke: Författare och föreläsare.
Bor: Lägenhet i Stockholm, sommarhus på Österlen.
Läser just nu: Har en rad författare som han ständigt läser: Peter Hoeg (särskilt Berättelser om natten, den är hans husbibel), Tomas Tranströmer, Kerstin Ekman, Torgny Lindgren, Lars Gustafsson, Sara Lidman m fl.
Lyssnar på: Jussi Björling, Bruce Springsteen, Dolly Parton, jazz och mycket annat.
Drömmer om: Mycket, på natten! Vaknar ofta och kan inte somna om på grund av någon dröm. Men annars ingenting, i så fall att ha ett eget tv-program och få intervjua intressanta männi-skor.
Gillar: Fotboll, god mat, naturen och havet.
Gillar inte: Falska människor, nepotism.
Aktuell med: Har nyligen figurerat mycket i media, bland annat i Skavlan, Vänligen Lars Lerin och Parneviks. En dokumentär om Björn har också visats på SVT. Senaste boken Överbefälhavarens hemlighet kom ut för ett år sedan. Jurymedlem i Seniorens novelltävling.

Dölj faktaruta

Högt pris

Men Björn har också fått betala ett högt pris för att synas så mycket offentligt. 1994 fick han August-priset för sin roman Synden, och hyllades av en enig kritikerkår. En tid senare skedde något slags förändring, och kulturetablissemanget vände honom ryggen.
En trappa ner från lägenheten ligger hans arbetsrum. Där sitter en inramad affisch, med utdrag ur recensioner av romanen Synden. Bara lovord.
– Det var innan de började reta sig på mig, säger Björn lite lakoniskt.
– Men jag ska inte straffas för att jag vågar göra saker som de inte vågar, fortsätter han. De vågar inte ställa upp i Let’s Dance och riskera att göra bort sig.

Tacksamt mål

I ett rum intill arbetsrummet sitter ett fyrtiotal löpsedlar uppsatta på väggen, inramade. Det var sonen August som tyckte att pappa borde sätta upp dem, så då gjorde han det. Trots att det, som han själv uttrycker det, står ”40-0 till det negativa” när det gäller budskapen.
Han säger att han har stor ”träffyta”, att det är tacksamt att ge sig på honom.
– Ju ärligare du är, desto mer får du utstå om du har stor träffyta. Och det har jag.

Aldrig tyst

Att vara utsatt har han fått vänja sig vid sedan barnsben. När han kom i tonåren blev han ”enormt retad” för att hans överläpp plötsligt växte sig onaturligt stor och deformerade hans ansikte. Ett ovanligt syndrom som tvingat honom till operationsbordet tre gånger genom livet.
– Sista gången var Margareta med och höll mig i handen, då var jag 27 år.
Och sedan har det varit det konstanta ljudet i örat också. Som liten ramlade Björn på stentrappan utanför köttaffären där hans mamma arbetade, och slog i skallen så hårt att han tappade medvetandet. Mamma cyklade med honom till sjukhuset trehundra meter bort, där Björn röntgades. Men röntgenplåtarna förväxlades med en annan patients, och det dröjde tre dagar innan de fick veta att hans skalle faktiskt var spräckt. Ända sedan dess ringer det i Björns huvud, dag som natt.
– Jag vet inte vad tystnad är. Hela mitt liv är som en vattenfärg som aldrig torkar.

Utan de här människorna, mina läsare, är jag ju ingenting!

Extremt koncentrerad

De kommer titt som tätt, de här liknelserna som representerar ”ranelidskan”. Björns egen benämning på det språk han gjort sig känd för i sina 35 böcker. Fyllt av metaforer och liknelser. ”Ingen kan skriva som jag. Jag säger inte att jag skriver bättre, jag säger bara att jag är unik.”
Tillbaka till den spräckta skallen och oljudet i huvudet sedan dess. Som den fighter Björn är, har han lyckats vända det som skulle kunna vara ett handikapp till sin egen fördel.
– Detta hemska lyte vänder jag till en styrka. Jag måste alltid vara fullt koncentrerad. När andra blir nervösa och börjar stamma är jag en nano-sekund längre fram. Jag är extremt koncentrerad i allt jag gör, vid varje möte med en människa, i varje situation.

Trogna läsare

Kanske är det därför han klarar sig helt utan manus. Björn är en flitig föredragshållare, som åker land och rike runt och pratar på bibliotek och andra ställen. Alltid utan papper i handen, och aldrig med minsta darrning på rösten. Men så trivs han också som fisken i vattnet i de situationerna.
– Utan de här människorna, mina läsare, är jag ju ingenting!
Om han nu inte blir inbjuden till de litterära finrummen har han ändå dem, alla trogna läsare och beundrare. Som skriver brev till honom, som kommer på föreläsningarna. Och som ibland går längre än så; Ett tiotal läsare har valt att tatuera in en av hans boktitlar på sin kropp. Du ska bära ditt barn som den sista droppen vatten, står det ingraverat på ett antal kvinnors kroppar (och någon enstaka mans).
– Det sätter jag i dignitet med ett Nobelpris! säger Björn stolt.

Livet pågår

Björns liv är ett flöde, han kan inte svara på frågor som ”vilken bok är du mest stolt över?” eller ”var trivs du bäst, i Skåne eller Stockholm?”.
– Jag tänker inte så på livet. Det bara pågår.

Just nu har han flera skrivprojekt på gång samtidigt, och vet redan att hans nästa roman ska heta Mitt sjätte sinne. Den ska handla om något som bara kom till honom som en ingivelse då han hade sitt Sommar-program 2008. Några minuter in i det programmet säger Björn: ”Ingenting i Sigvards ansikte påminner om mitt. Sent omsider har jag undrat om han verkligen är min riktiga pappa.”

Omtumlande tanke

– Det där bara kom till mig, en mening som dök upp i mitt huvud. Det var ingenting jag tänkt på tidigare. Men efter det har jag fått se en bild på en annan person som var så lik mig att jag häpnade. En man som min mamma haft en relation med innan hon träffade Sigvard.

En omtumlande tanke förstås, som Björn nu baserar sin nästa bok på. Men oavsett hur det ligger till med den saken, har han bara positiva tankar kring sina båda föräldrar. Typografen Sigvard, som kämpade som konstnär vid sidan av jobbet, och mamma som först var hemma med Björn och hans två äldre syskon, och sedan började arbeta i en charkuteriaffär. Ett religiöst och strävsamt familjehem i 50-talets Malmö.
– Jag kände mig älskad, det gjorde jag verkligen. Jag har aldrig förstått mig på det här med revolt. Det var så mycket kärlek hemma hos mig. Men pappa hade alltid en speciell blick på mig, han beundrade mig på något vis. Det var nästan lite märkligt.
Tur ändå med all den där kärleken. Den kan vara skön att ha i bakhuvudet när vindarna blåser kalla.

Text: Ulrika Palmcrantz
Foto: Hans Alm

Jag ville så gärna att färden skulle vara strapatsrik. På kartan var den en dröm: Ett rött streck – en väg – som ringlade sig längs kustlinjen med dess många fjordar, vars vatten kokar av knölvalars lek. Vilda forsar, kala fjäll med snödrivor på nordsidan, även om sommaren, och pysande heta källor.
Och det var självklart att det röda strecket – vägen – skulle vara slingrig, smal och farlig. Vägbanan skulle vara som stridsvagnarnas övningsfält i Strängnäs och ta ut det bästa av föraren; jag såg mig som en Waldegård på safarirallyt.

Färre än i Göteborg

Kolla kartan – det är ju vildmark! Strapatser väntar runt kröken. Island är en ö stor som 33 Gotland och i norr hänger den ut över Norra ishavet bara några stenkast från Nordpolen. Där bor nästan inga människor, rikets hela folkmängd är mindre än Göteborgs. Och Island är ett rike i utkanten av kartan. Av de 325 000 invånarna bor nästan hälften i huvudstaden Reykjavik, som är ett Lycksele-by-the-sea. Resten av ön är ”Inre stödområdet”. Det är glest mellan gårdarna; det bor en människa, en enda, per kvadratkilometer.

Som John Wayne

Jag tryckte filthatten över hjässan, Ray-Banden över nosen och kände mig som John Wayne.
Till kartläsaren sa jag: ”Välj väg!” Kartläsaren var inte vem som helst. Han hette Mosander och hade i sin ungdom på grusvägar i Finland varit co-driver åt rallyåkandets elit och ett år erövrat tredjeplatsen i en deltävling i finska mästerskapet. Wrooom!

Askförsäkrad

Vi hade hyrt – nej, inte en fyrhjulsdriven Landrover, inte en Audi SUV – den minsta och klenaste bland bilar, en Huyndai i-20. För första gången i mitt liv hade jag försäkrat den mot askstormar – ja, ni vet hur det var, när hela Europas flygtrafik 2010 slogs ut av att vulkanen Eyjafjallajökull hade ett utbrott. Skriftliga varningar utfärdades även för broar så smala att två bilar inte kan mötas på dem: ”Visa varsamhet!”

Med eller motsols

Det var nu det förfärliga gick upp för oss. Den lilla bilen var alldeles tillräcklig för den expedition vi gav oss ut på. Plåten var tunn, motorn svag, hjulen små – men den pilade på.
Kartläsaren sa: ”Vi kan åka Island runt motsols, först sydkusten, sen norrut och komma tillbaka hit. Eller vi åker medsols, först västkusten, sedan nordkusten, och så tillbaka hit.”
Barskt frågade jag: ”Vilken är skillnaden?”
”Ingen”, svarade kartläsaren. ”Medsols heter vägen Ringvägen och motsols Ringvägen.”

Tio dagars äventyr

Ringvägen! Det luktar Hornsgatan och Södersjukhuset i Stockholm. Den borde heta Snorre Sturlasons stig eller Erik den Rödes led. Ringvägen med hela varvet runt samma vägnummer: en etta … det kändes som det var dags att byta till SL.
Den på kartan så fantasieggande vägen Island runt heter verkligen Ringvägen. Den är 1390 km lång. Den saluförs som ett tio dagars äventyr. En vanlig bilist skulle kunna tillryggalägga milen på två dagar. Men vad skulle vitsen vara med det? Med utflykter ut på uddar och omvägar för att se Naturens Under blev vår nio dagars resa 220 mil lång.

Vilsam färd

Det råder hastighetsbegränsning, 90 som bäst. Men under hela färden såg jag bara en polisbil vid två tillfällen. Närmast Reykjavik, där trafikintensiteten kan bli hög som Hässleholm en sommaronsdag, finns fartkameror.
Färre än 20 av milen vi körde var grusväg, och grusvägarna var i bättre skick än i Värmland. Vägen var oftast normalbred och vägbanan utan tjälskott. Jag upplevde bilåkandet som en vilsam njutning.
Och inte mycket hände.

Fårkaos

Jo, förstås. Det var på tredje eller fjärde dagen. Vi hade på Riksettan passerat korsningen med väg 60 och tavlan med vägvisare klingade grannare än Eddan: ”Isafjörur. HÓlmavik. Akureiri. Patreksfjord. Budaralum.”

Sedan körde vi in i ett trafikkaos. Åtta långhåriga, feta får gillade värmen som asfalten ackumulerat. De lade sig på vägbanan och tog siesta. Jag tutade. Siestan fortsatte. Jag tutade igen, nu irriterat. Ett får tittade upp och sa: ” en noll-åtta tydligen. De har inte lärt sig att ta det lugnt i trafiken.”

Det kändes som timmar innan fåren masade sig vidare. Jag tittade på mitt armbandsur: mindre än sju minuter. Men ändå.

Makalöst

Speciellt fascinerade blir de som föreställt sig Islands nordkust som en ödemark. Du nuddar Polcirkeln, du är i farstun till Nordpolen. Men du finner den vara den allra trevligaste biten av ön. Makalöst granna sluttningar med stora men ensliga bondgårdar och du kommer på dig med att undra: Vad gör de på vintern, hur står de ut?
Inne i varje fjord ligger ett fiskeläge, prydligt med nybyggda hus, folkhemsaktigt med snabbköp, brandkår och sjukstuga.

Hummer är vardag

Det är i samhällen som dessa som du i välhållna restauranger möter det isländska köket eller åtminstone håller hungern borta. Nästan varje dag åt jag musslor eller fisksoppa. Fisksoppan innehåller goda bitar av skaldjur. Hummer är inte ovanligt.
Men en bordsgranne som beställt en tallrik hummer kommenterade: ”Det är hummer – i ketchup! Varför …?”
Jag kom på svaret: Hummer är vardag. För att göra vardagen till fest måste den isländska mathållningens dyraste och minst förekommande råvara förgylla den. Tomatsås. (Det var, gudskelov, inte ketchup).

Källor till odling

På det nordliga, kyliga, regniga Island är det grönsaker som markerar standard och status. Det är f i n t med paprika och gurka.
Dock noterade jag senare, när jag kom ner till södra delen av ön med dess otaliga varma källor, att dessa användes till att värma drivhus, som producerade häpnadsväckande kvantiteter lokala grönsaker och frukt.

Rökt hästkött

Sällan fick de isländska rätterna det att vattnas i munnen. Men de väckte jubel i mitt hjärta. Jag fann en krog som ägnade sig åt det mest förbjudna. Den räckte lång näsa mot miljöpartister och djurrättsaktivister.
Ogenerat annonserade Saeta Svinid (Gulliga Grisen) ut det isländska kökets diskutabla specialiteter t ex carpaccio på hästkött. På Island är hästkött en självklarhet eftersom hästar finns över hela ön. En expert på islandshästar – låga, tåliga, utan uppblandning med någon annan hästart – berättade för mig: ”Av Islandshästen krävs att den klarar fyra gångarter: galopp, skritt, trav och tölt. Fölen testas. Klarar de inte kraven går de till slakt. Det är därför hästköttet på Island inte kommer från Solvallapensionärer utan från unga djur.” Nästan varje dag åt jag rökt häst som pålägg vid frukosten.

Val smakar som kalv

På Island serveras även val. Flera arter av val är utrotningshotade. Japaner, som älskar valkött, fångar val på södra halvklotet ”i vetenskapligt syfte”. Håhå jaja. Islänningar tycker också om att äta valkött. Men de fångar och äter bara vikval, som inte är rödlistad, alltså inte klassad som utrotningshotad. Islänningarna fångar sedan 10 år tillbaka bortåt 80 vikvalar per år. Det tar emot att äta val. Man känner sig som en kannibal. Men när man övervunnit sin motvilja smakar valköttet gott. Det smakar alls inte fisk – ty valen är ju ett däggdjur. Mest är det som ett stycke välhängd kalv.

Island är också berömt för sitt Brennivin. Ja, rikets berömda snaps Svarta Döden serveras utan ojande och vojande: Kanske det ska vara en liten en?Odramatiskt och väl kyld med snapsglaset nertryckt i en skål av is serveras den till måltiderna. Varje dag längs Ringvägen drack jag minst en snaps.

Umgicks med knölvalar

Obligatoriskt bör det vara för alla, att ge sig ut på Whale watching, valskådning, en safari, då ni med nästan hundraprocentig säkerhet får se knölvalar leka längs båtsidan. Vi gjorde vår utflykt från Husaby längst uppe i norr. Det var dyrt, tusenlappen – och värt vartenda öre. Vi umgicks i tre timmar med knölvalar stora som långtradare, 15 meter långa och med en vikt om 35 ton.

Jordskalv

Vi råkade inte ut för någon askstorm. Men näst sista dagen när vi på sydkusten passerat Katla, fick vi veta, att området runt vulkanen just drabbats av två jordskalv, som på Richterskalan uppmättes till 4,6.
Detta gav oss om aftonen mycket att tala om med alla andra tappra Islandsturister klädda i fleecejackor, flanellskjortor, regnställ och med luvor över huvudet.

Nytt och annorlunda

Men kartläsaren noterade: ”Antingen överdriver de eller också har vi sällsynt tur med vädret.” Ja, bara en dag av nio dominerades av regn, annars bara ynka småskvättar som höll bilen ren. Flera dagar i början av september var dagstemperaturen 18 grader.
Turisterna var ofta unga tyskar, nästan lika ofta kineser och japaner. Den förste jag mötte, busschauffören på flygplatsen, var polack.
Och hur nöjda var alla dessa människor? Det australiska paret Mike och Liz Olijnyk, som färdades i en husbil, och som jämförde resan med sina besök på Antarktis och Nya Zeelands sydö, gav betyget: ”Island är nytt och annorlunda.”

Text: Staffan Heimerson
Foto: Jan Mosander

Ute råder snöyra och vinterväder, men nere i källarlokalen i Bagarmossen söder om Stockholm är det varmt och ombonat. Man får ta av sig skorna och ta på sig ett par tofflor direkt innanför dörren. De som kommer hit regelbundet har sina tofflor liggandes här.
Det här med tofflor är viktigt i Japan. Vid toaletten står ett annat par tofflor, seden är att man absolut inte går in med sina egna tofflor på toaletten. Lika förbjudet är det att gå ut i de andra rummen med toalettofflorna på. Men Mako Fukuda, som är ordförande i den japanska äldreföreningen Silver Kai, skrattar och säger att det händer faktiskt att folk glömmer det. De som träffas här har ju bott i Sverige länge nu …

Blev medlurad

Det gäller Mako Fukuda också. Han har bott här i fyrtio år. Det är länge, och det är så det ser ut för många av föreningens runt 130 deltagare. Silver Kai har funnits i drygt tio år, Mako blev ordförande för åtta år sedan.
– Jag lurades in, det ryktades att det fanns karaoke här, säger han och skrattar.
Ryktet var sant, varannan vecka träffas de i källarlokalen och sjunger karaoke. Det är kvällar att se fram emot, det brukar bli väldigt uppsluppen stämning.

En sak jag saknar är offentliga toaletter. I Japan finns det överallt, och de är rena och prydliga. Här är så smutsigt på många toaletter. Kazuko Trosell

Mamma i Japan

Mako har fortfarande sin mamma hemma i Japan. Hon är snart 109 år och bor på ett vårdhem utanför Tokyo. Han åker dit ibland när han kan.
109 är en imponerande ålder, men inget särskilt ovanligt i Japan. Mako uppskattar att det finns runt 60 000 personer som är över hundra år där. Ändå tycker han att svenska pensionärer på något vis är ”friskare” än de japanska.

Självständighet

– Det är något med det här auktoritetsbundna vi har i Japan. Man är skolad från tidig ålder att hänga med, att någon annan håller i trådarna. Svenska pensionärer tycker jag verkar hålla sig mer aktiva på egen hand, de gör saker och ting för att de själva vill göra det. Svenskar är mer individualister, helt enkelt, säger han.

Yoga och bibliotek

Vi får prata lite tyst, för i rummet intill pågår en yoga-klass. Man hör en mjuk röst där inifrån då och då, annars är det alldeles tyst. Kikar man in genom glasrutan i dörren ser man några kvinnor som ligger på yogamattor med små kuddar under huvudet.
I ett annat av rummen härnere finns ett bibliotek med hyllor fyllda av japanska böcker och dvd-filmer. Här finns också en massagebänk och ett vitrinskåp med japanska råvaror, som sjögräs, soja och tofu.

Saknar maten

– Vi köper in i större partier så blir det billigare för alla som vill köpa sen, säger Mako. Ibland har vi matlagningskurser, anpassade efter svenska omständigheter. Man kan få tag på mycket här, men inte allt.
Är det något Mako saknar med Japan, så är det just maten.

Andra pensionärsföreningar i Sverige

• Finska pensionärsföreningen i Stockholm
• Göteborgs turkiska pensionärsförening
• Iranska pensionärsföreningen, Göteborg
• Estniska pensionärsföreningen, finns i Göteborg och Uppsala
• Kinesiska äldreföreningen, Eskilstuna.

Dölj faktaruta

Dörren till yogarummet öppnas, och ut kommer instruktören Ai Hiroshima Hjelm. Hon kommer hit som volontär yogainstruktör en gång i veckan. Men nu har det varit ett uppehåll på tre veckor, då Ai Hiroshima var hemma i Japan och hälsade på sina föräldrar och sin gamla farfar.
– Farfar är 96 nu, och det känns lite jobbigt att jag inte kan hjälpa honom så mycket när jag är så långt borta. Det var därför jag tänkte att det måste finnas något jag kan göra, här, även om det inte hjälper just min farfar. Och så hittade jag Silver Kai. Det känns väldigt fint att komma hit varje vecka.

Japanskt blandas med svenskt

Hon har köpt med sig mjuka risdegskakor med bönfyllning, yatsuhashi, från Kyoto. Det dukas upp för te i det lilla köket, rostat grönt te som doftar gott, och så de japanska riskakorna och lussebullar till det. En blandning mellan japanskt och svenskt, som det ser ut för de flesta i den här klubben, mest hela tiden.
– De flesta av medlemmarna har en svensk make eller maka, säger Mako. Men det finns även svenskar som inte har någon egentlig anknytning till Japan, men ändå vill vara medlemmar.

Kom hit 64

Yaeko är äldst här idag med sina 85 år. Hon säger att hon saknat Ai Hiroshima nu när hon varit borta i tre veckor. Ingen yoga på tre veckor! – Det var så skönt att komma igång igen, säger hon och ler med hela ansiktet. Hon har bott i Sverige i 51 år, har en svensk make och många svenska vänner. Ändå tycker hon att det är skönt att komma hit och få prata japanska och träffa andra japaner.
– När jag kom till Sverige 1964 visste mina föräldrar inte ens vad Sverige var för något, berättar hon.

Japan är man alltid

Ayako Pettersson, 75, kom till Skandinavien en gång i tiden för att titta på finsk arkitektur, Alvar Aalto. Sedan fick hon jobb som arkitekt i Stockholm och blev kvar här. Gifte sig och bildade familj, och så gick åren. Hennes liv blev här. Men japan är man alltid, ändå.

Runt fikabordet pratas om vad de saknar hemifrån Japan. Mako saknar maten, allt man så lätt kan få tag på i Japan, Kazuko Trosell saknar de traditionella japanska badkaren, djupa, där man sänker sig ner i hett vatten efter att ha tvättat sig. Badet är inte för att rena sig, det är till för avslappning.
– Åh, det är så skönt att sitta i såna, säger Kazuko. Och en annan sak jag saknar här är offentliga toaletter. I Japan finns det överallt, och de är rena och prydliga. Här är så smutsigt på många toaletter.

Betydelsefullt

Att få sitta här i en källarlokal utanför Stockholm, dricka te och prata med andra landsmän, betyder mycket. Det är något speciellt med att få prata japanska ett tag, minnas saker med andra som vet precis vad man pratar om.

Hur är det att bli gammal i Japan idag?
– Ja, det finns mycket ensamhet där också, säger Mako. Samhället har förändrats även där, det är inte alls självklart längre att familjen tar hand om sina gamla. Många har barnen långt bort och sitter ensamma. Precis som här, om inte ännu värre. Det är bara att hoppas att så många som möjligt kan få tillgång till något som Silver Kai. Ett ställe att gå till och möta fränder. Vem behöver inte det?

Text: Ulrika Palmcrantz
Foto: Maria Rosenlöf

Jag är en kvinna som precis fyllt 71. Jag arbetar fortfarande som konsult men planerar att minska på arbetet. Min man dog för tjugo år sedan och vi fick inga barn. Det är väl därför jag arbetat så mycket. Jag gör insatser även som volontär. För några månader sedan fick jag kontakt med en man som är stabil och berest. Vi pratas vid dagligen och han önskar en sexuell relation, vilket jag är positiv till, men samtidigt orolig efter sextorka. Har läst om affären Pistill som har sexleksaker. Jag har aldrig provat någon sådan, men har svårt att få orgasm vid självstimulering. Vad skulle du rekommendera mig att prova? Känner mig skamsen att gå in i de här affärerna så det skulle vara lättare om jag vet vad jag ska fråga efter.
”Anonym kvinna”

Malena svarar: Först av allt vill jag gratulera dig till att du fått kontakt med en man som du är intresserad av efter så många år utan samliv. Jag tycker också att det är både klokt och insiktsfullt att vilja få kunskap om vad du kan göra för att öppna upp din sexuella potential.
Av de kontakter jag haft med de som säljer hjälpmedel, får sexleksaken Womanizer högst poäng. Den finns i olika varianter, och det som är speciellt med den är att den verkar genom att skapa ett slags sug runt klitoris.
Lusten kan också stimuleras av att ta kosttillskottet L-Argiplex. Jag rekommenderar dig även att testa olika glidmedel som har aktiva substanser för att öka känsligheten. Allt det här kan du lika väl köpa på nätet om du inte vill handla i en affär.

Malena Ivarsson

Stram fransk citrontarte, pösande mandeltårta med kola eller syndigt söt kladdkaka med extra marshmallows? Prova dig fram bland tårtrecepten från Seniorens arkiv.

– En del av mina vänner tycker att det här är lite konstigt. De kan inte förstå hur jag kan flytta till en etta. Men för mig känns det inte ens som ett nedbyte. Det är en jättefin etta med sovalkov, och jag får mer pengar över så att jag kan fortsätta resa och göra annat som jag tycker är roligt, säger Karin Ricklid.

Flyttat mycket

För henne, som alltid flyttat ganska mycket, var det här inte en så stor sak. Hon har tidigare hyrt ut sin tvårummare i andrahand när hon varit borta i lite längre perioder, bland annat för att hälsa på en av döttrarna som bor i Australien.
– Men nu sa hyresvärden att det var sista gången jag fick hyra ut, så det blev ju lite startskottet på hela den här processen. Boyta kan jag göra avkall på, men det finns annat i mitt liv som jag helst inte är utan.

Hur skulle det gå?

För tio år sedan skilde sig Karin, och köpte då en bostadsrätt i Hammarbyhöjden strax söder om Stockholm. Men räntorna var högre då, och hon kände sig lite orolig för sin ekonomi som ensamstående.
– Jag jobbade fortfarande då, men kände mig ändå orolig. Tänk om räntorna höjdes ytterligare, hur skulle det då gå?

Sålde bostadsrätten

För att få lugn och ro sålde hon bostadsrätten och fick en hyresrätt genom bostadsförmedlingen. Hon hade stått ett tiotal år i kö, vilket räckte för att få tvårummaren i Stureby, också det strax söder om Stockholm.

Måste jag välja mellan att ha lite större eller att kunna fortsätta leva som jag alltid gjort är valet lätt.

– Jag trivs jättebra i det området, så därför blev jag glad när jag satte ut en bytesannons och fick napp från en tjej som hade en etta i samma område. Hon ville ha större, jag billigare, så det blev perfekt för oss båda. Jag har alltid sagt att jag absolut måste ha ett sovrum i alla fall, men sovalkoven känns nästan som ett eget litet rum, så det blir jättebra.

Resor och andra nöjen

Det handlar om 2 200 kronor mer varje månad, som Karin nu kan spara till resor eller andra nöjen. Hon har precis betalat in första hyran till nya lägenheten, och tyckte att det nästan kändes lite ”skönt” att betala in den. Bara fyratusen, istället för drygt sex, det känns betydligt lättare.
– Jag känner mig lättad. Ända sen jag bestämde mig för att jag skulle byta till en mindre och billigare lägenhet har jag längtat efter den här dagen. Nu håller jag som bäst på att rensa ut bland mina saker, så att jag ska få plats i ettan. Det är värt det, helt klart. Visst, om jag hade haft råd att bo kvar i tvåan och ändå göra mina resor, så hade jag förstås inte haft något emot det. Men om jag nu måste välja mellan att ha lite större eller att kunna fortsätta leva som jag alltid gjort, då är det ett lätt val.

Hög tröskel

Karin tror att en del i hennes bekantskapskrets egentligen skulle vilja flytta till mindre, men för många är det en oöverstiglig tröskel dit. Kanske bor man i ett hus där man bott väldigt länge, och bara tanken på att börja röja på vind eller i källare får många att backa. Eller så sitter man fast på grund av den så kallade inlåsningseffekten, som är en situation många äldre befinner sig i.

Dyra att bo i

Har man bott i ett hus länge, som sedan stigit mångdubbelt i värde, blir reavinstskatten så hög att det inte lönar sig ekonomiskt att flytta. Dessutom är många nyare lägenheter dyra att bo i, med hög hyra eller hög månadsavgift om det är en bostadsrätt.
– Det är säkert svårare att flytta om man bott på samma ställe väldigt länge. För mig har inte boendet betytt allt på det sättet. Jag vill förstås trivas där jag bor, det vill väl alla, men jag vill kunna leva också.